Andreas, 40, och Irene, 39, är på besök i Andreas föräldrahem i Nol där han växte upp. Vi går in i garaget där cyklarna står uppradade. Det var på dem som Andreas och Irene tillbringade fyra månader på genom Kuba och sedan vidare till Europa.
– De (cyklarna) ser lite annorlunda ut nu jämfört med när vi reste. Vi hade packning, en släpcykel, en vagn – och lite andra saker på dem, men nu finns det ingenting, säger Andreas.
Idén att ge sig ut på en längre cykelsemester föddes för flera år sedan och den 3 april blev resan verklighet. Andreas och Irene lämnade då hemmet i Edmonton tillsammans med sina barn Alma, 6, och Arthur, 4, och satte sig på flyget till Kuba.
– Vi har rest tidigare och vi började diskutera om vi skulle göra en cykelsemester. Vi har cyklat en del i bergen i Kanada och Irene hade inte varit ute i Europa så mycket. Vi började kolla olika resmål och vi läste olika bloggar om att det var fint att cykla på Kuba och ingen av oss hade varit där tidigare. Vi tänkte att det skulle bli ett roligt äventyr, säger Andreas.
Väl i Kuba tog familjen dagen som den kom.
– Dagarna flöt bara iväg. Det gick inte att sätta upp några mål eftersom att det aldrig blir som man hade tänkt sig. Det blir som det blir – ungefär så tänkte vi, säger Andreas.
De cyklade från by till by i upp till 35 graders värme – och en gång ställde ett åskoväder till det.
– Det var det mest obehagliga som hände under resan. Ovädret jagade oss och det regnade otroligt mycket. Vi cyklade längs vägen och bilarna hade svårt att se oss eftersom att det var ett sådant tätt regn. Det dröjde ganska länge innan vi hittade en bebyggelse men till slut hittade vi en plats där vi kunde stanna och ta skydd, säger
Irene och fortsätter:
– Andra dagar kunde det vara extremt varmt och det var otroligt dåliga vägar på några ställen. Då var det tufft och vi fick smälla upp presenning under pauserna för att ta skydd från solen.
Den stora kontrasten mot hur det är i Edmonton eller i Sverige var något som slog Andreas och Irene under resan i Kuba.
– På några ställen är folk ute och plöjer med oxar och på andra kommer någon glidandes med en splitter ny BMW. Sedan är folk ganska avslappnade, de satt på sina verandor och tog det lugnt, men de rusade upp när de såg oss på våra cyklar.
Även vänligheten hos kubanerna är något som de återkommer till under intervjun.
– De tyckte att det var fantastiskt att vi hade med oss våra barn på en sådan resa. Våra barn hade svårt att äta i Kuba eftersom att det var ganska dålig mat och vår minsta gick ner några kilo. Då fick vi det finaste brödet och frukter eftersom att de var oroliga för honom, berättar Andreas.
Efter fem veckor hade familjen avverkat 110 mil på cykel och det var då dags att flyga till Milano där resan mot Sverige skulle fortsätta.
– Det var en stor kontrast jämfört med Kuba. Det var helt magiskt att komma till Italien och få äta riktig mat. På Havannas internationella flygplats fanns det knappt någonting att handla, men nu kunde vi äta riktig mat. Det var en otrolig lyx och barnen var överlyckliga, säger Irene.
I mitten av juni lämnade de Italien och tog sig över alperna med ett barn på en släpcykel och det andra i en vagn bakom sig.
– Vi cyklade uppför i två och en halv dag, men vi kämpade på och det var en fantastisk känsla när vi insåg att vi skulle klara av det. Vi var väldigt starka och hade en inställning att det skulle få vara jobbigt ett tag, säger Irene.
– Det var en mental kamp där jag ibland undrade vad vi höll på med egentligen, och då kunde jag vara helt tyst i flera timmar, men sedan blev allt bra igen, fortsätter Andreas.
Resan gick sedan via Schweiz, Frankrike och Tyskland innan de nådde Trelleborg i slutet av juli. Nu har de varit hemma i tre veckor och ser tillbaka på en fantastisk upplevelse.
– Det är ett minne för livet och det är fantastiskt att vi lyckades planera hela resan och sedan utföra det utan att stöta på några större problem. Det var en otrolig känsla att komma hem till Sverige och vi har fått en helt ny syn på livet här. Här har vi rinnande vatten och tak över huvudet. Mellan Italien och Tyskland gick det en månad där vi bara sov i tält, säger Andreas.
Att sätta sig på varsin cykel i 350 mil med sina barn kan vissa anse vara vansinne, men inte Andreas och Irene.
– Många som ser det utifrån tycker att vi utsätter våra barn för risker genom att vara ute på vägarna, eller att det är synd om dem när de är ifrån sina kompisar en längre tid. Men det handlade om fyra månader, inte hela livet, säger Andreas.
– Jag tycker inte att det är vansinne. Man måste tycka att det är kul att vara ute i naturen och jag kan förstå att man kan se det som vansinne om man inte gillar att vara ute, fortsätter Irene, som inte utesluter att det blir en ny cykelresa i framtiden.
– Vi har redan lite funderingarna på det om ett par år. Jag är sugen att cykla i Östeuropa. Det kanske dröjer tre år för man behöver smälta det här.
