Det finns i dagsläget bara en person som jobbar heltid på Nols brandstation. De resterande 32 brandmännen har deltidstjänst som kombineras med ett annat jobb. Ingela Wall jobbar till vardags som kock i köket på Da Vinciskolan och var fjärde vecka har hon beredskap i Nol.
När ett larm kommer ska det gå snabbt. Då måste Ingela vara på stationen inom fyra minuter.
– Det fungerar bra, min arbetsgivare fick skriva under ett papper när jag blev brandman och han har godkänt att jag måste rusa iväg när det kommer ett larm. Sedan måste jag planera dagarna med mina arbetskamrater så att även de är beredda när det kommer ett larm, berättar Ingela.
Michael Strigelius är styrkeledare och arbetar i övrigt heltid på brandstationen i Lilla Edet. Likt Ingela har han beredskap en vecka i månaden i Nol.
– När jag jobbar på mitt ordinarie arbete och har beredskap här i Nol behöver jag byta bort några dagar för att få ihop schemat och sedan har jag övrig beredskap från måndag till måndag, säger han och fortsätter:
– Det stora problemet med deltidsbrandmän är att fler och fler arbetsgivare blir mer pressade. Det finns många småställen som inte vill anställa en deltidsbrandman eftersom att han eller hon kan lämna sitt arbete mitt i allt när ett larm går. Arbetsgivarna förväntar sig att det ska produceras på dagtid och då kan det hända att deltidsbrandmännen är iväg på larm.
Fyra minuter låter lite?
– Det är det minsta. Det är väldigt vanligt att man har fem eller sex minuter. Nol är den enda stationen i Bohus räddningstjänstförbund som har fyra minuter. Förr i tiden jobbade alla deltidsbrandmän i Nol på Tudor här bredvid. Det var bara för dem att springa ner, men riktigt så är det inte nu. I dag jobbar de flesta deltidsbrandmän på annan ort och det är därför problematiskt att fylla beredskapen på dagtid.
Att inte veta vad man möter när man kommer ut på ett larm kan låta läskigt för många, men Ingela och Michael är vana och går in i en roll när larmstället åker på.
– Jag är aldrig rädd, man sätter på sig en roll och den kommer att fungera hela vägen. Sedan kan man känna efteråt att en olycka var jobbig, men jag har som tur är aldrig råkat ut för att jag känner någon som har varit med i en olycka som jag har åkt på, berättar Ingela.
Michael är född och uppvuxen i kommunen. Risken är därmed stor att han känner eller vet vem personen är som har råkat ut för en olycka.
– Jag har min släkt och många kompisar här i Ale och det är speciellt att arbeta i sin hemort. Jag känner många och man vet aldrig vad man ska möta ute på en olycksplats och hur man kan reagera på det. Någonstans går man in i en bubbla när man drar på sig larmstället och stänger av sina känslor, säger han.
Men det kan uppstå situationer där brandmännen behöver prata om det som har hänt. Då finns två utbildade kamratstödjare till hands som kallas in vid behov.
– Det känns proffsigt. Alla i gruppen sätter sig med en kamratstödjare och pratar ut. Allt som sägs i det rummet stannar där och det är viktigt att alla kan säga vad de känner. Vi är bara människor och det kanske är någon som är jätteledsen och då går det inte att åka ut på ett nytt larm och försöka göra sitt jobb, säger Michael.
Brandmän har i alla tider förknippats med ett manligt yrke, men det börjar förändras. Dock finns det en lång väg kvar att gå. Ingela är en av två kvinnliga brandmän som arbetar på Nols brandstation.
– Vi kvinnor behövs i det här yrket också. Män och kvinnor är olika, så enkelt är det och det gör inget om man får en kvinnlig hand på brandmansyrket. Jag tror att det blir lite mer avväpnat när man ser en kvinna ute på en olycksplats, det kanske finns någon som inte vågar prata med en man och den personen kan i stället prata med en kvinna. Sedan ska man inte vara rädd för att man inte kan något innan man börjar här. Jag kunde ingenting om bilar, motorer eller verktyg, utan sådant får man lära sig under tiden. Jag har alltid tyckt om utmaningar och det här passade mig perfekt, säger Ingela som är inne på sitt tredje år som brandman.
Variationen, spänningen, sammanhållningen och lyckan att rädda andras liv är något som driver Michael och Ingela.
– Det är en grym känsla när man gör ett bra jobb. Att kunna finnas där för någon som verkligen behöver vår hjälp. Det är en obeskrivlig känsla när man räddar liv, säger Michael.
