Den 9 september gick Ale – och Sverige för den delen – till val. Nu har det snart gått två månader sedan det mest osäkra parlamentariska läget i svensk politik någonsin bekräftades. Vem vann egentligen? I Ale stod det klart att den sittande majoriteten inte fick förnyat förtroende. Istället blev det allianspartierna som tillsammans med Framtid i Ale och Miljöpartiet tog makten, men bara som största minoritet. Det innebär ett helt nytt sätt att tänka och en svår roll för de som vill försöka förändra en politisk riktning. Några större kursändringar är sannolikt inte att tänka på när det parlamentariska läget är så jämnt. Nu står dock Ale inför en situation som kräver förändring, men det mesta handlar om ledarskap eller brist på detsamma. Hur ska den hårt kritiserade sektor samhällsbyggnad komma på fötter? Hur ska flykten av duktiga kommunala tjänstemän stoppas? Hur ska den ekonomiska krisen i Omsorgsnämnden lösas? Hur ska det fackliga ifrågasättandet av arbetsmiljön för pedagoger och förskolelärare redas ut? Hur ska omsorgspersonalens förtroende återvinnas?
Det finns oerhört många frågetecken och stora utmaningar att ta tag i, därför var detta politiska vakuum som uppstod även i Ale mycket oönskat. Bristen på ett tydligt mandat har medfört en form av förlamning efter valet. Alla väntar på att en ny politisk ledning ska ta vid och peka ut kursen, men frågan är om det någonsin kommer att ske. Jo, en ny ledning blir det, men hur tydlig blir kursändringen? Blir det någon? Går det att driva en positiv utveckling i minoritet? Tveksamt. Det kommer att krävas en majoritet och den kan bara skapas genom förhandlingar över blockgränsen. Det är fullt möjligt, men kommer vara tidskrävande och ha en prislapp. Frågan är hur stark motivationen är hos den styrande politiken när alla förslag ska köras genom sirap innan de eventuellt kan mynna ut i något? Jag är rädd för att det blir ett långt vakuum.
Minoritetens enda väg för att skapa förändring är att i dialog och täta förhandlingar med Socialdemokraterna, komma överens om tagen. Om inte kommer många förslag att stupa i kommunfullmäktige. Att driva politik och vara engagerad i samhällsutveckling tär på krafterna om egna förslag inte vinner gehör. Det kan bli vardagsmat för alliansen om de inte förankrar sina idéer och anpassar dem på ett lämpligt sätt för till exempel Socialdemokraterna. Handen på hjärtat, vore det så fel? Brett förankrade förslag har en större överlevnadspotential än alternativet. Sossarna är förstås införstådda med kommunens utmaningar och hade även de varit tvingade till ett antal större kursändringar för att lösa de problem som har uppstått. Jag hoppas att våra folkvalda kan lägga partibeteckningarna och den politiska taktiken åt sidan för att istället syna utmaningarna. Med ett sunt och logiskt resonemang, utan ideologiska blockeringar, lägga förslag till förbättringar och omedelbara åtgärder för att återta kontrollen över skutan Ale kommun. Det behövs ett tydligt politiskt ledarskap, men det behöver inte vara personligt, utan kan lika gärna bestå av konkreta åtgärdsförslag från en samlad politisk majoritet från båda sidor av blocken.
Det är tid för handling och det är dags att kliva fram med tydliga besked om nödvändiga åtgärder för att få ekonomin på rätt köl och personal att dra åt samma håll.
