Krisen i förskolan har varit på tapeten en längre tid. Det har varit svårt att skapa en tydlig bild av vad som är vad. Är det en upplevd problematik eller en spegel av verkligheten? Är det en lokal företeelse eller en övergripande? När personal i kommunens skolor och förskolor inte känner igen bilden som ledningen förmedlar från både politisk som tjänstemannanivå är det något som inte stämmer. En av tidningens redaktörer fick i uppdrag att prata med så många förskolor som möjligt i Ale för att skapa en korrekt bild. Det står nu utan tvivel att personalen inom barnomsorgen är hårt pressad, på gränsen till att inte längre vara hanterbar. Flera enheter vittnar om en hög personalomsättning och svårigheten att rekrytera ny personal samt att hitta vikarier för sjukskrivna är påtaglig. Fackförbunden har i veckan som gått börjat mobilisera kraft för förändring.
Den politiska ledningen har varit samstämmig och menar att förutsättningarna för Ales barnomsorg inte skiljer sig från jämförbara kommuner. Det måhända vara sant, men det hjälper ju föga när personalen uttrycker en förtvivlan över att sköta sitt uppdrag. Det kanske inte heller alltid är gångbart att jämföra sig med andra, du har ju de jordgubbar du har. Grannens är ju grannens…
Budgeten för 2017 har inte möjliggjort att bibehålla samma lärartäthet som tidigare, effektiviseringen som den populärt kallas har medfört att behöriga pedagoger har bytt arbetsgivare. 2018 ser det bättre ut, då får Utbildningsnämnden en utökad ram i förhållande till antalet barn. Problemet är att nyrekrytering kostar både som process och i höjda löner. Detta var ett centralt budskap i tidigare sektorchef Eva Lejdbrandts konsekvensbeskrivning av de effektiviseringar som nu genomförs under 2017. Det kan bli en dyr läxa att ena stunden effektivisera och i nästa återanställa.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Aledemokraterna är tydliga i sin verksamhetsplan för 2018-2021:
”Om vår personal trivs och känner glädje i arbetet är vi övertygade om att alebornas upplevelse av kvalitet i kommunens tjänster kommer att öka”. Med personalens reaktioner från arbetssituationen i barnomsorgen i åtanke framgår det tydligt att kommunledningen har lite att jobba med i Ale. Det som skrämmer oss på redaktionen mest är den rädsla som personalen uttrycker för att prata med media. Gäller inte yttrandefriheten längre? Hur kan vuxna människor anställda i offentlig sektor, som vi skattebetalare finansierar, vara rädda för att berätta om sin vardag på jobbet? Att det hände i forna Sovjet må vara en sak, men Ale kommun 2017? Nä, det där måste kommunledning kraftfullt tillbakavisa och föra ut i organisationen som något helt oacceptabelt. Är det någonstans där det ska vara högt i tak så är det väl i verksamheter som vi gemensamt finansierar.
