Corona är vår tids största utmaning. Inget snack om den saken. Viruset har inte bara slagit ut hela världsekonomin och kostat många människoliv. Vårt sätt att leva har också satts på prov och delvis tvingats till förändring. Borta är tiden när ett kärt återseende möttes av ett fast och rejält handslag. Borta är tiden när helgen möttes med en öl efter jobbet hängandes i en bar med många andra helgfirande kollegor. Nu är det social distansering som gäller och vill det sig illa blir det restriktioner även för semesterplaner som bara omfattar det egna landet.
Smittspridningen har visat hur sårbar vår tillvaro var, men vänner, allt är inte mörker. Det finns trots allt en hel del som tyder på att livet efter corona kommer att innebära en bättre tillvaro för mänskligheten. Under krisen har attityden till varandra förändrats. Vi är mer hjälpsamma än tidigare och kan den inställningen bevaras kommer mycket vara vunnet. Respekten för våra äldre har också blivit tydligare, vilket egentligen borde ha varit självklart hela tiden, men så har det inte alltid varit. Det är bara att erkänna. Numera är det en rutin för många att knacka på hos grannen bara för att kolla läget, telefonerna ringer garanterat oftare hos 70+ än tidigare och sällan har så många handlat åt så många andra än sig själv som nu. Det är vackert och tragiskt på samma gång.
Tänk att det skulle krävas en pandemi för att väcka alla de godhjärtade egenskaper som mänskligheten bär på. Jag hoppas att utvärderingen av coronakrisen ägnar ett särskilt kapitel åt vårt framgångsrika lagarbete och att vi aldrig byter perspektiv utan fortsätter att bry oss om varandra.
Samarbetsförmågan, flexibiliteten och viljan att göra skillnad hoppas jag blir bestående i det nya samhället och den nya normaliteten. GP:s krönikör Björn Werner beskriver den svenska coronastrategin (11/5-20) som ett sexpack folköl.
”Men kanske är det så att Sverige som land är det enda i världen som är mentalt förberett för just vårt mycket tråkiga, färglösa sätt att hantera krisen. Enda sedan vi blev gamla nog att köpa våra första utspädda brygder på macken har vi helt enkelt lärt oss att inte ha det så värst kul – och vara ganska nöjda med det.”
Det ligger så otroligt mycket i dessa ord. Vardagen är inte särskilt rolig just nu, men vi hanterar den. Vi överlever, men vi saknar mycket av det som vi tidigare hade – det som var så självklart. Bara en sån sak som att umgås med nära och kära. Att träffas på riktigt. Restriktionerna gör att vi under lång tid får acceptera ett liv som påminner om folkölen. Är den riktigt kall rinner den ner utan problem, men särskilt kul blir det aldrig.
