En ensamstående mamma med två små barn, nio och tio år gamla, kontaktade redaktionen. Den 31 juli löper andrahandskontraktet med det kommunala bostadsbolaget Alebyggen ut. Att ett avtal har ett slut är inget ovanligt, men när det gäller en bostad – ett hem för en eller flera – ligger det mer i potten. I det här fallet är det så. Barnen har haft en tuff uppväxt med många tillfälliga adresser, fyra år tillbringades i ett rum om åtta kvadratmeter i Länsmansgården, Göteborg. För snart ett år sedan tändes en strimma hopp. En kompis föreslog att familjen skulle flytta till Klöverstigen i Nödinge. Det var möjligt att under ett år få hyra hennes lägenhet i andra hand.
Barnen som lidit skada, inte minst psykiskt, av att ständigt byta skola och hemadress antog en ny utmaning. Oro, ångest och rädsla för att knyta nya kontakter gjorde hösten extra lång. Frånvaron i skolan var hög. Distriktsläkaren reagerade och skrev i januari en orosanmälan till socialtjänsten som rörde det yngsta barnet. Hon beskrev situationen ingående. Hälsotillståndet handlade om sömnsvårigheter, ångest, klump i halsen, ont i magen och tryck över bröstet.
Det framkom redan då att allt bottnade i rädslan över att behöva flytta igen.
Under våren vittnar lärare om en stor förändring. Intresset för skolan har ökat markant, närvaron för båda barnen är hög och resultaten goda. Båda barnen har också fått nya kamrater och leker livligt som andra barn på rasten. En fast hemadress där alla i familjen trivs och en bra skola med engagerade lärare har givit trygga barn.
Nu kunde allt ha varit frid och fröjd, men den 31 juli går kontraktet ut och den tidigare bostadslösa familjen ska ut i ovissheten igen. Bort från skolan, kamraterna, vännerna och tryggheten. Socialtjänsten anser inte att familjen infriar kriterierna för akuta behov och Alebyggen gör inga egna undantag när det gäller lägenhetskontrakt.
Vad som händer om familjen vräks? Barnens liv slås på nytt i spillror och mamman som idag försörjer familjen får lämna jobbet för att istället sopa upp skärvorna. En skattebetalare blir en bidragstagare och socialtjänsten tvingas då betala för tak över huvudet. Således måste mamman först bli bostadslös, mista jobbet och sätta barnen i otrygghet innan hjälpen kommer. Är det inte fantastsikt så säg?
När hon inte längre är skattebetalare och familjeförsörjare rycker samhället ut.
Orosanmälningar om barnen till socialtjänsten saknas inte. De har inkommit från både läkare, kuratorer, lärare och rektor. De ber om att familjen ska få gå kvar och att barnen ska få fortsätta i skolan. Om inte larmklockorna ringer då, när ska de då ringa? Om ingen läser och tar orosanmälningar från expertisen på allvar varför ska de då skrivas?
Vi brukar med stolthet prata om Barnkonventionen och barnens rätt i samhället. Jag hoppas beslutsfattare är beredda att också prata om något som händer här och nu i verkligheten – annars är de vackert författade orden som FN ställt sig bakom inte vatten värda.
