Reaktionerna har varit lika många som starka. Barn har alltid både fascinerat och engagerat i allmänhet och våra läsare i synnerhet. Det var därför ingen utopi, att medierapporteringen kring den ensamstående mamman Malin Apel som känner sig orättvist behandlad med ett begränsat stöd för sin handikappade son, skulle slå rekord på vår webb och sociala medier. Jag stack ut hakan med ett stort frågetecken för det politiska engagemanget i frågan. Det har både gillats och ogillats – för att vara diplomatisk. Det var därför jag formulerade mig noggrant. Jag kräver inte att någon ska uttala sig om ärendet i sig. Jag vet att det finns starka restriktioner kring det, men vad jag däremot tycker är en minst sagt naturlig konsekvens av ett så uppmärksammat ärende är att få åtminstone en reaktion. Det är det som förvånar mig. Att inte ens bemöda sig att uttrycka en generell ståndpunkt. ”Vi följer ärendet mycket noga och när människor känner sig orättvist behandlade tycker vi alltid att det är bra med uppmärksamhet. Vi behöver gemensamt sätta ljus på det som inte fungerar i vårt samhälle och det gör vi bäst tillsammans”. Floskler? Ja, i allra högsta grad, men det hade i alla fall varit en reaktion att förhålla sig till. Att likt strutsen ducka och gräva ner huvudet i sanden har sällan varit vägen till framgång eller ett effektivt sätt att tysta medierna på. Tvärtom ökar intresset för fallet ”Malin Apel” för varje dag som går.
Jag vill också noga understryka att jag tillhör de som beundrar våra politiker. Det är rent generellt mycket svårt att hitta engagerade människor till föreningsliv och organisationer, ofta för att det kräver en stor obetald arbetsinsats. Det politiska livet ser inte annorlunda ut. Vardagen för våra politiska partier innehåller sällan telefonsamtal från ivriga medborgare som vill gå med i partiet. Generationsväxlingen går inte bara trögt, i vissa partier äger den inte ens rum.
Därför måste de som axlar ansvaret att engagera sig politiskt också berömmas. Det är inte längre självklart att någon vill ta över ett uppdrag som tar mycket tid i anspråk och belöningen du får är i regel kritik från de som inte tycker som du. Att engagera sig politiskt är kanske det mest otacksamma du kan göra, för vi är många som har synpunkter på vad politiken uträttar. Det är en bisarr verklighet. Personligen tycker jag det är aningen förvånande att generationsväxlingen går så trögt. Dagens ungdom har fått den största demokratiska uppväxten av alla. Det är allas rätt till påverkan och inflytande från första dagen i skolan. Effekten borde rimligtvis vara att man vill fortsätta att ha inflytande över sin vardag, men av någon anledning har nuvarande partier eller demokratiska system inte lyckats attrahera nästa generations tänkbara makthavare. Det är inget lokalt problem, det är ett nationellt bekymmer och en fråga som måste upp på dagordning – gärna högt upp. En av Ales trognaste tjänstemän, den före detta stadsarkitekten Bert Andersson, har lämnat oss. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Ingen kunde beskriva Ale bättre än han. Jag hade förmånen att få lära känna Bert under det intensiva planeringsarbetet av nya E45 och dubbelspåret. När han visade de första skisserna på hur det skulle bli med glasade pendelstationer var vi många som skrattade. Idag vet vi att det som upplevdes som livliga fantasier blev verklighet. Mycket tack vare Bert!
