En turbulent vecka är över. Reaktionerna var nästan lika många som åsikterna om de trafikstörningar som har varit och fortfarande är i Älvängen centrum. Nu ges lugnande besked om att den intensiva julhandeln inte ska behöva drabbas, lika så ställer Trafikverket dörren på glänt till de näringsidkare som kan ha fått lida särskilt stor ekonomisk skada under byggnationen. Det kan finnas en möjlighet att få ekonomisk kompensation. Ale kommun har som det heter ”närmat sig Trafikverket” i detta ärende. Det är också en fingervisning om att myndigheten har lyssnat och det är också min personliga uppfattning efter veckans möten med projektledningen, att de är införstådda med att det kan ha blivit svårare än vad som förutsågs för en del näringsidkare. Efter att ha samspråkat med flertalet handlare i Älvängen är det uppenbart att skadan de har lidit är betydande och självklart måste någon ta ansvar för det. Vissa har till och med fått säga upp all personal, någon har tappat 40% av omsättningen mot föregående år. Det är inte att beteckna som en ringa påverkan.
Tvisten om huruvida resultatet blir bästa tänkbara och ett lyft för Älvängen är långt ifrån löst. Parkeringar och infarter kommer att mätas så länge upplevelsen är att samhället har försämrats. Syftet med satsningen om 13 Mkr var ju knappast det och därför utgår jag från att både Trafikverket och företagarföreningen är intresserade av att resultatet ska bli optimalt.
Besöket på jourboendet Betelskeppet i Göteborgs hamn var också berikande. Det blir med en viss ödmjukhet till livet som man åker hem. Jag tror många av oss skriver under på att just hemmet, den egna bostaden, är frizonen i livet. I vår egen borg känner vi oss i regel alltid trygga, att då inte ha ett hem – att betecknas som hemlös, måste vara värsta tänkbara scenario. För vart tar vi till vår flykt när allt gått snett? Vart drar vi oss undan när det känns som att allt ramlar ner över oss? Att inte få känna ”hem ljuva hem”, utan istället få bege sig till Göteborgs hamn och ta den sista räddningsplankan till livbåten för hemlösa kan omöjligt vara det mest självklara steget att ta. Ett reportage härifrån är inte heller det mest självklara att skriva. Det är med stor hänsyn till allt och alla som denna typ av artiklar publiceras. På något vis vill jag ändå göra det för att visa upp den fantastiskt omtänksamma verksamhet som bedrivs och de som väljer att jobba här är definitivt personer med stora hjärtan. De som söker skydd och tak över huvudet är knappast söndagsskolebarn, de har ofta en mycket tuff bakgrund och behovet av att bli sedd är stort. Förmågan att förstå det övriga samhället är begränsad och självförtroendet jämnat med marken. Mitt i infernot står en alebo, tidigare pastor i Älvängens smyrnaförsamling, Sigvard Svärd. Han är boendeassistent och det är när han säger att: ”Det här är ett fantastiskt jobb med fantastiska människor” som jag förstår att det finns så mycket mer att upptäcka i livet.
