Ännu en budgetdebatt är till ända. Den ägde rum precis i samband med tidningens pressläggning. Perfekt underhållning för en sen ledarskribent. Tre budgetförslag hade ledamöterna att ta ställning till, men någon större dramatik blev det aldrig. Inte heller några tuffare attacker. Sin vana trogen valde blocken istället att främst berömma sina egna genomtänkta idéer för framtiden. Personligen fastnade jag för lite här och lite där. Majoritetens förslag om slopad karens för förskolelärare är spännande. Det ska bli intressant att se vad det får för effekt.
Oppositionen skulle gärna organisera om så att arbetsmarknadsenheten hamnar under Kommunstyrelsen istället för i omsorgsförvaltningen. Låter ganska logiskt med tanke på att näringslivsfrågor ligger under KS. Ett förslag som de säkert kan få gehör för på sikt.
Sverigedemokraterna föreslår en kraftig förstärkning av bemanningen inom äldreomsorgen. Pengarna ska tas från slopad modersmålsundervisning och generella besparingar inom Kommunstyrelsen. Att Omsorgs- och arbetsmarknadsnämnden är pressad är föga nytt, men det lär inte bli lättare om modersmålsundervisning slopas i skolan. Att det finns behov av personalförstärkning inom äldreomsorgen är däremot en korrekt analys. Hur långt majoritetens ökade ram kommer att räcka 2018 återstår att se.
Skolpersonal och fackförbund har nu höjt rösten. I veckans tidning finns flera skarpa skrivelser. De uttrycker en stark oro för verksamheten när ramen för innevarande år kräver effektiviseringar om ca 29 miljoner. Finns det då inga pengar frågar vän av ordning? Det är klart att det gör. Med en omsättning på 1,6 miljarder finns det alltid möjligheter, men politik handlar om att prioritera. Det har politiken i Ale gjort och den samlade bedömningen är att tilldelad ram ska räcka för sektor utbildning. I demokratisk anda har jag respekt för det. Inställningen och besluten som är tagna måste vara väl genomtänkta. Det handlar ju trots allt om vår och samhällets framtid…
Samtidigt tvekar jag.
Tänk om beslutande politiker, flera helt utan pedagogisk utbildning, har fattat beslut på ett bristfälligt underlag. Tänk om de lärare och skolledare med dokumenterad utbildning och kompetens har rätt i sin kritik. Tänk om deras oro är mer än befogad. Tänk om den positiva trend av förbättrade skolreslutat
och en ökad lust att lära nu riskerar att brytas. Det är i så fall ett väldigt högt pris och då undrar jag vad prioriterade politiken högre? Vad kan vara viktigare? Jag hoppas – alla överenskommelser till trots – på en levande debatt om skolan i Ale. Det känns som att det behövs. Jag hoppas också att Isabelle 4 år får svar på sina frågor. Läs den skönaste insändare tidningen någonsin publicerat (sid 31).
Trevlig midsommar!
