Söndagens arrangemang är kostnadsfritt och ingen föranmälan krävs. Nålbindning är tekniken där ullgarn på trubbig nål formar öglor, vilka läggs runt tummen och binds samman av garnstygn. Sömnadssättet är uråldrigt och har förekommit i hela världen.
Kärt barn har många namn, och det har även kallats sömma, binda, nåla och påta.
Nålbindningstekniken skapar täta och slitstarka plagg, och valkar man det dessutom efteråt så blir det ännu mer tätt. Går det hål i plagget så repas det inte upp så som stickade plagg gör, utan det är lätt att lappa och laga. För att göra plaggen ännu mer slitstarka kan man blanda in nöt- svin- eller till och med människohår i garnet. Dock blir nålbundna plagg inte lika formbara och elastiska som till exempel stickade plagg, vilket gör att tekniken lämpar sig bäst till plagg så som sockar, vantar och mössor till exempel.
Tekniken kan spåras ända tillbaks till stenåldern. Ett av de äldsta fynden man har hittat är ett fragment av vad man tror är ett nålbundet nät, i Nahal Nemar, Israel. Det är daterat till 6500 år före Kristus.
Många av de historiska fynden har tidigare tolkats som stickade, då det kan vara extremt svårt att se skillnad på de båda teknikerna. Flera fynd har dock omtolkats, och anses nu vara nålbundna snarare än stickade. Ett sådant känt fynd är det man tidigare trodde var det äldsta stickade fyndet, hittat i Dura-Europos i nuvarande Syrien, daterat till 200-talet efter Kristus.
Nålbindning var väl utbrett i hela Skandinavien under såväl vikingatid som medeltid, men övergavs så småningom då stickning och virkning tog över. Idag verkar nålbindningen dock ha fått ett uppsving, dels tack vare historiskt intresserade som gett nytt liv åt tekniken, men även allmänt hantverksintresserade som upptäckt fördelarna med nålbundna plagg – och kanske framför allt glädjen i att skapa dem.
