Mörkret har sänkt sig över Jennylund och den röda Ale Arena-skylten lyser starkt. Vid ingången står syskonen Ida, Gustav och Moa Friman med varsin matchtröja i handen.
– På den här isen har jag lagt många timmar. Det har blivit många pass på allmänhetens åkning genom åren, slår Gustav fast.
De tre syskonen från Surte stod på skridskor i tidig ålder och det var pappa Jonny (tidigare spelare i Surte) som visade vägen.
– Utan pappa hade vi inte varit där vi är i dag. Det har alltid varit bandy för oss. Mellan mig och Ida skiljer det två år och vi har alltid triggat varandra. Vi spelade i samma ungdomsserie och när vi möttes var det alltid någon som kom hem gråtandes efter matcherna. Det gick så långt att pappa till slut var tvungen att säga till oss att vi inte fick ta bollen från varandra på matcherna, säger Gustav och skrattar.
Åren har gått och deras starka passion för bandy har tagit syskonen Friman till den högsta serien. Moa, som är yngst, är en viktig kugge i elitserienykomlingarna KS Bandy medan Ida jagar ett SM-guld med sitt Villa Lidköping.
– Jag kastades in i en ny situation när Kareby IS löstes upp inför förra säsongen. Pendlandet fram och tillbaka tar mer kraft än vad man tror, säger Ida.
Är det inte läge att komma tillbaka och spela med KS Bandy?
– Det vet man aldrig. När Kareby försvann var drömmen att få spela tillsammans med Moa i KS Bandy, men det blev inte så. Nu spelar vi i stället i två olika lag i samma serie, vilket känns jättekonstigt, svarar Ida.
Efter tre år på bandygymnasiet i Sandviken har nu Gustav flyttat hem till Surte igen och i dag spelar han också i elitserien för Frillesås.
– Det var tre bra år i Sandviken. Jag har både utvecklats som människa och bandyspelare. Frillesås var väldigt tidiga med att höra av sig till mig när jag skulle flytta hem och det kändes som rätt steg. Det är ett utvecklingsavtal med IFK Kungälv, vilket innebär att jag även kan spela för dem, men hittills har jag fått chansen i Frillesås, säger Gustav.
Är det skönt att vara hemma igen?
– Ja, det är det, svarar han med ett skratt.
– Eller vissa stunder önskar jag att fortfarande bodde kvar i Sandviken. Mitt färskaste minne är efter matchen igår (förlust mot Sandviken med 0–4) och jag kom hem ganska sur och Ida och Moa hade alldeles för mycket energi. Det tilläts inte att sitta själv och deppa.
Är ni lika?
– Haha, nej. Vi är raka motsatsen till varandra, säger Gustav.
På vilket sätt?
– Jag är väldigt impulsiv och tar mycket plats.
– Jag är tvärtom. Jag tänker efter mer och håller mig i bakgrunden, säger Ida.
– Jag är någonstans mittemellan, fortsätter Moa.
Men på isen ser de många likheter med varandra.
– Vi har liknande spelstilar. Alla är bra på skridskorna och tycker om att ha mycket boll. Där kan man nog se att vi är syskon, säger Gustav.
I dag spelar ni alla tre i elitserien, trodde ni att det skulle hända när ni var yngre?
– Ja, jag visste det. Inte för egen del, men både för Moa och Ida. Det har alltid varit självklart att de skulle gå långt och det är roligt att vi alla tre spelar i den högsta serien.
– Vi har alltid gjort allt tillsammans och vi gläds med varandra. Det är syskonkärlek, och syskonbråk ibland, men det hör till, säger Ida samtidigt som hon stryker handen genom Moas hår.
Foto: Allan Karlsson.
