Äpplet faller inte långt från trädet. Det är ett ordspråk som stämmer väl överens med Sofia Hvenfelt och hennes föräldrar. Hon kommer från en idrottsfamilj där pappa Thomas var en framgångsrik fotbollsspelare i bland annat IFK Göteborg medan mamma Lotten var med och vann SM-guld med Sävehof 1993.
Det var ingen slump att Sofia också skulle börja idrotta.
– Sport är mina föräldrars stora intresse och de delade vidare det med mig och min bror. Sportbladet har alltid funnits hemma och vi har alltid slängt den andra delen av tidningen. ”Kulturdelen, vad är det?” Ungefär så. Men mina föräldrar har aldrig varit pushande på det sättet och sagt åt mig vad jag ska göra utan jag har alltid fått välja själv, säger Sofia.
Hon blickar tillbaka till tiden då allt en gång började i Nödinge SK. Sofia var en framträdande spelare redan i flicklaget och som 14-åring flyttades hon upp till damlaget, vilket blev en nyttig erfarenhet.
– Det var väldigt utvecklande för mig som person. Det var som att ett helt nytt liv öppnades för mig, jag fick en inblick i vuxenvärlden, berättar Sofia, som därefter valde att spela flickhandboll med Önnered.
Efter fyra år i Önnered och en plats i U-landslaget väntade ett nytt äventyr för Sofia inför den gångna säsongen. Det var då hon bestämde sig för att flytta till Lund och spela i elitserien med H65 Höör.
– Det var ett tufft beslut eftersom att jag hade trivts så bra under åren i Önnered, men när en toppklubb i elitserien hör av sig är det svårt att säga nej, säger hon.
Det är inget beslut som hon ångrar i dag. Sofia har utvecklats till en försvarsbjässe och var en stor bidragande orsak till att H65 Höör tog sig hela vägen till en Europacupfinal mot Lokomotiva Zagreb där man förlorade med totalt 47–40 i två matcher.
– Det var en ganska tuff start på säsongen. Jag tror att vi bara vann två av de sex inledande matcherna och det var kris. Sedan ryckte vi upp oss och lyckades nå finalen i Europacupen som vi tyvärr förlorade och då var det kris igen, berättar hon.
Men Sofia och hennes Höör ryckte upp sig på nytt och tog sig till sin första SM-final någonsin. Där väntade tuffast möjliga motstånd i form av suveränerna Sävehof som hade vunnit guld åtta år i rad.
– Jag kände att vi kunde slå dem i 60 minuter handboll, men jag trodde inte att vi kunde ta SM-guldet ifrån dem. Det var en ekvation som jag inte fick ihop, berättar Sofia och fortsätter:
– Vår tränare Ola Månsson visade all vår statistik mot Sävehof genom åren och sa att de har sex landslagsspelare medan vi inte har någon. Han dissade oss totalt och vi blev ganska sura. Dagen före finalen visade han Sävehofs bortastatistik under säsongen och den var inte alls bra. Han frågade oss varför de var favoriter till att vinna och det var då vi kände att vi kunde ta dem.
Och vilken final det blev. Sofia satte ribban direkt med två tidiga utvisningar – en till och hon skulle tvingas följa matchen från läktaren.
– Vi var tvungna att spela fysiskt redan från början och försöka få stopp på deras anfallsspel. Sävehof är väldigt bra om de har självförtroende och min tränare sa att jag fick ta ett rött kort om det skulle krävas, berättar Sofia.
H65 Höör fick matchen dit de ville och när slutsignalen ljöd stod det 27–25 på resultattavlan. Den stora sensationen var ett faktum.
– Jag var chockad och blev helt tom direkt efteråt. Det var inte det här galna firandet som jag hade tänkt mig, utan jag kände mig bara lycklig inifrån. Det var världens bästa känsla, säger Sofia, som gjorde tre mål i finalen.
Var familjen och kollade?
– Ja, självklart. Min bror brukar vanligtvis stå i Sävehof-klacken men nu hade han tagit på sig en Höör-tröja och stod i deras klack.
Att få bli utlandsproffs och vara en viktig del i landslaget är något som Sofia drömmer om.
– Självklart är det så. Jag älskar att spela handboll och det vill jag göra på heltid. Då är det bara Danmark eller något annat land som kan erbjuda det. Det finns inte de pengarna i Sverige. Sedan hoppas jag att jag kan slå mig in i landslaget i framtiden. Det hade varit otroligt häftigt, säger hon.
Vi träffas några dagar efter finalen på ett café i Göteborg. Sofia har ett efterlängtat uppehåll från handbollen i en vecka och hon passar då på att umgås med sin familj – sedan är det dags att börja fokusera på nästa säsong då bland annat Champions League-spel väntar.
– Det får mig allt vilja gå ut och springa här och nu. Det ska bli så sjukt skoj att få möta de bästa lagen i världen, avslutar hon.
