Från onlinespel och sms till kyrkogårdar och FN-uppdrag i Afrika. Alekurirens läsare delar sina egna berättelser om hur allt började – och hur kärleken höll.
Jag och min man Dennis träffades på ett sätt som kanske var lite ovanligt för sin tid, via ett onlinespel som heter MapleStory, någon gång runt 2003–2004, innan vi tog studenten.
Det som började som ett spel utvecklades snabbt till en djup vänskap. Trots att jag bodde i Kanada och han i Sverige lärde vi känna varandra genom samtal, långa, ärliga och nyfikna. Allt skedde via text, men kommunikationen fungerade förvånansvärt väl. Kanske just för att vi var tvungna att lyssna noggrant, formulera oss och verkligen vilja förstå varandra.
Med tiden blev det tydligt att avståndet inte spelade så stor roll. Det som band oss samman var kommunikation och den trygghet som växte fram i det. Vår relation började alltså inte med ett första möte i samma rum, utan med ord, och på många sätt har det präglat hur vi fortfarande kommunicerar idag.
År 2025 firade vi tio år som gifta. Idag delar vi ett liv fyllt av kärlek, tillsammans med vår sjuåriga dotter och ett hem som också rymmer flera älskade djur. När vi ser tillbaka känns det fortfarande ganska magiskt att allt började i ett spel, och i ett samtal som aldrig riktigt tog slut.
Jenna Iwanchuk, Bohus
Jag åkte till Afrikas djungel och hittade kärleken! Året var 2003 och jag var 23 år gammal.
Jag skulle åka på FN-tjänst tillsammans med 86 andra svenskar för att säkerställa driften på en av FN:s flygplatser. Vi begav oss till Kongo och byn Kindu som ligger ca 850 mil hemifrån och 33 mil söder om Ekvatorn. Där skulle vi tillbringa ett halvår och få uppleva helt oförglömliga saker i blå basker. Där träffade jag mitt livs kärlek, han från Södertälje och jag från Göteborg.
Vi kom att landa i Nol och Kärrvägen lite av en slump 2006, vi blev väldigt förtjusta i Ale och 2010 flyttade vi till södra Nol. Där bor vi än idag med våra tre barn. I januari firade vi 22 år tillsammans!
Petra Sundberg, Nol
När jag träffade min man bodde jag i Stockholm och jobbade inom allmänpsykiatrin vid sidan av mina studier. Med tiden blev jag väldigt god vän med en kollega och vi jobbade ofta bredvid varandra.
På en lunchrast en gång sa hon: ”Nilla, du är en fin tjej och behöver en fin kille! Min bror är en fin kille som behöver en fin tjej… får jag ge ditt nummer till honom?”
Jag blev såklart smickrad och kände ”såklart hon får”! Inte nog med att jag troligtvis blir kär – jag lär ju även få en toppenbra svägerska!
Någon vecka senare fick jag ett sms från honom, min blivande man. Han bodde i Göteborg och jag fortfarande i Stockholm. Han bokade in ett datum när han kom och hälsade på mig och tog med mig på brunch, escape room och lagade en fin middag till sist. Sen åkte han tillbaka till Göteborg. Två veckor senare åkte jag ner till Göteborg sedan började pendlingen.
Tio månader senare flyttade jag ner till Göteborg och idag bor vi i Ale, lyckligt gifta med två alldeles underbara barn.
Nilla Ucar-Tunmar, Älvängen
Jag och min man träffades på kyrkogården. Året var 2002 och han stod vid sin kompis grav när jag genade över kyrkogården på väg till mitt jobb på Ale Torg.
Vi hade sett varandra nån gång under skoltiden men aldrig pratar med varandra eftersom det skiljde fyra år mellan oss. Vi sa bara hej till varandra eftersom jag hade bråttom. Han frågade om han fick komma förbi mitt jobb senare. Jag svarade: ”Kom förbi om du vill”. Under jobbpasset glömde jag av det helt, men senare på kvällen dök han upp. Vi pratade och han frågade efter mitt nummer. Vi dejtade några gånger men sen blev det inget mer…
Ett år senare dyker han upp på samma arbetsplats igen när han ska köpa julmust till sin mormor. Han frågar då om jag har kvar samma telefonnummer. Sedan ringde han upp och ville träffas igen.
Jag var bestämd att jag skulle försöka spela svår eftersom det rann ut ur sanden sist. Men när han kom hem till mig en kväll i juletid och ville förklara sin kärlek till mig så kunde jag inte säga nej längre. Han stannade hos mig och det kändes så rätt. Efter den kvällen var det vi.
Han är fortfarande här hos mig. Vi har nu varit tillsammans i 23 år och gifta i 19 år och har tre barn tillsammans. Tänk vad livet har att erbjuda när man bara ska ta en genväg till jobbet…
VI träffades på en plats där vi en gång kommer att hamna. När döden skiljer oss åt.
Charlotte Törnevik, Nödinge
Jag och min man hittade varandra via ”I Seek You”, år 1999. Jag bodde i Skåne och mannen i Kärra. I somras firade vi 25 år tillsammans.
Vi köpte hus i Bohus i december 2006 och gifte oss i Kilanda kyrka 2009 och hade festen i Skepplanda Bygdegård. Buss hyrde vi via Lilla Edets buss för gästerna, Grunnegumman gjorde tårtan, Mias catering gjorde utsökt mat, blomsterarrangemangen var från Blomsterriket. Mina naglar gjordes i Nödinge, smink och hår fixades på Klippoteket i Älvängen och våra kläder var köpta hos Butik Juliana. Några av gästerna bodde på Surte Hotell.
Vi ville ha allt så lokalt som möjligt. Jag och min man bor kvar i Bohus tillsammans med våra två barn på 11 och 15 år.
Anna Davidsson, Bohus
Jag och min partner träffades 2008 när vi båda var 15 år, då våra föräldrar bodde i samma bostadsområde. Jag tyckte att han var superfin, så jag letade upp honom på internet och började skriva och sedan träffa honom. Vi blev ett par och höll ihop i nästan ett år tills han gjorde slut.
Nu står vi här igen 17 år senare efter en fest med gemensamma vänner förra året. Nu är vi ett par igen, min första kärlek och förhoppningsvis den sista.
Louise van Assche, Alvhem
Året var 2008. Jag hade nyligen blivit singel och precis kommit hem från en resa i Thailand. Samtidigt satt min vän Therese och pratade med Johan på en community som då hette Netlog. De bestämde sig för att träffas – men ingen av dem var riktigt bekväm med att göra det ensam.
Therese ville inte träffa Johan själv, och Johan var inte så sugen på att åka hela vägen från Arvika till Göteborg utan sällskap. Lösningen blev att jag och en kille som hette Jonas fick agera lite förkläde. Johan kom ner för att träffa Therese, och för att det inte skulle bli stelt drog jag ihop en fest. Planen var att Jonas och Johan skulle sova hos Therese under helgen. Ganska snart stod det dock klart att Johan och Therese var rätt så omaka och inte alls intresserade av varandra på det sättet. I stället började Johan få upp ögonen för mig.
Efter helgen åkte grabbarna hem igen. Någon vecka senare skulle jag skicka ett klassiskt kedjebrev via sms till ett antal killar i min telefonbok. Jag märkte att jag saknade några nummer och bad Therese om Johans. I slutet av sms:et stod det: ”…så får jag bjuda dig på middag.”
Middagen blev inte på min hemmaplan – utan på Stadshotellet i Arvika. Jag tog tåget upp, och där på perrongen stod han. Mannen i mitt liv, mitt livs kärlek och pappan till mina barn. Kort därefter blev vi ett par, den 24 november 2008.
Idag har vi tre barn, är gifta – och har dessutom en hund. Allt började med ett förkläde, en fest och ett sms.
Johanna Alkehag, Skepplanda
