Det var under en resa till Wales i slutet av 90-talet som Erik och Katarina Domstad fick upp ögonen för alpackor.
– Vi blev väldigt fascinerade av dem. Det var kärlek vid första ögonkastet, kan man säga, berättar Erik.
När paret flyttade till gården i Färdsle, norr om Skepplanda, skaffade de först två islandshästar.
– Det var dock för mycket bete för de lättfödda hästarna, säger Katarina.
Då föddes idén om att köpa några alpackor och det dröjde inte länge förrän tre stycken gick på Eriks och Katarinas marker och effektivt hjälpte till att beta bort all sly som börjat växa upp.
– Till en början ville vi bara ha 15-17 alpackor. Tanken var att det inte skulle bli mer än så, men ju längre tiden har gått desto fler har det blivit, säger Erik.
I dag äger de totalt 27 alpackor och fler kommer det att bli.
– Under åren har vi fött upp många alpackor och vissa har vi sålt, och fler ska vi sälja, så att vi får mera plats för nya generationer. I sommar hoppas vi få fem nya föl, berättar Katarina.
Alpackan är ett kameldjur som härstammar från Anderna.
– De är väldigt nyfikna, men tycker inte om att bli klappade. Alpackorna kan spottas när de blir arga – dock sällan på människor, utan mest på varandra när de kivas. Ibland kan vi människor hamna i ”spottlinjen”, säger Katarina samtidigt som hon ger godis till fyra nyfikna alpackor ute i hagen.
Vid några tillfällen gör en alpacka ett nysningsliknande läte.
– Nu spottade hon. Hon blev irriterad på en av de andra som trängde sig för att få godis. Det de spottar är egentligen maginnehåll med halvsmält gräs och magsaft som de kräkts upp. Det luktar väldigt illa, men är ofarligt att få på sig.
Skepplanda Alpackagård har under de senaste åren blivit en populär turistattraktion.
– Vi erbjuder guidade turer. Besökarna får då känna på deras underbara ull i lådor, sådan ull som vi vanligen sedan skickar vidare till spinneri för att bli garn. Därefter går vi in till alpackorna i hagen. Fler och fler söker sig hit, vilket är väldigt roligt, säger Erik.
Efter cirka en timmes besök i hagen har alpackorna tappat sin nyfikenhet, särskilt om det finns gott gräs att äta. Erik och Katarina stänger grinden och konstaterar:
– Alpackan är ett häftigt djur. Vi är så glada över att vi har dem.
