PRÄSTALUND. Hembygdsföreningarna håller liv i historien. När det arrangeras evenemang är det fortfarande många som vill delta – men få är redo att axla ansvaret. Inga-Britt Karlbom har följt utvecklingen under flera decennier.
– Lika passiva som vi är i föreningslivet idag, lika aktiva var de på 30-talet, säger hon.
På en bänk, i solskenet vid Hembygdsmuseet i Prästalund sitter Inga-Britt Karlbom, 83. Hon har ett starkt band till den här platsen, Prästalunden, som vårdas av Starrkärr-Kilanda Hembygdsförening – en förening hon själv har varit ordförande i under 23 år.
– Redan när jag var liten firade vi midsommar här och när jag gick i skolan i Starrkärr så tog lärarinnan med barnen hit och berättade om gångna tider. Så jag har varit här sedan jag var liten, berättar Inga-Britt.
Hembygdsföreningen grundades på 30-talet och 1944 invigdes den här platsen – där flera gamla hus, fyllda med gamla föremål – påminner besökarna om en svunnen tid. Här är historien bevarad och få kan den lika bra som Inga-Britt.
– När området invigdes 1944 blev det omgående ganska populärt att komma hit. Familjer tog med sig kaffekorgar hit på helger och högtider, träffades och pratade.
Hon berättar om det traditionsenliga midsommarfirandet som genom åren lockats tusentals alebor och som kanske utgör en av Ales äldsta traditioner.
– Det har varit väldigt stort genom många, många år. Det har varit över 2000 personer här vissa år. Men sedan kom pandemin och sedan dess har allt förändrats, säger Inga-Britt.
Trots att restriktionerna nu, sedan en tid tillbaka, är hävda – så har antalet besökare minskat. Samtidigt verkar allt färre vilja engagera sig i hembygdsföreningen och utmaningen med återväxten är något som oroar 83-åringen.
– Det finns där i bakhuvudet. Hur länge vill någon engagera sig och hur får man yngre människor att se värdet i gångna tider?
Hur ser engagemanget ut idag kring föreningen?
– Idag är det inte många. Vi har en styrelse och det är några få i den som utgör ryggraden och är drivande. Det är ett litet gäng som driver det här och gör det väldigt bra.
Är du orolig för föreningens framtid?
– Ja det är jag. Nu har vi en kvinna i styrelsen som heter Ing-Britt Karlsson, hon har varit med här sedan hon var 14 år. Hon har en känsla för det här och känner så otroligt många människor som hjälper till. När en sådan person så småningom försvinner så är jag faktiskt lite orolig för vad som ska hända med allt det här, säger Inga-Britt och fortsätter:
– Jag tror att de flesta föreningar känner en liknande oro idag. Många vill gärna vara med, men få vill ta ansvaret.
Under sommaren har föreningen söndagsöppet med kaffe. Det lockar alltid lite folk och Inga-Britt tror att det är en bra väg att gå.
– De kommer kanske inte hit för att gå in i husen och titta, men pratar man med folk så brukar de bli lite nyfikna. Många som väl tar sig en titt blir positivt överraskade över saker de inte hade en aning om, berättar hon.
Hon tycker att samtalet är a och o. För att historien och kunskapen ska leva vidare måste äldre vara redo att berätta, samtidigt som yngre är nyfikna på att lyssna.
– Jag tycker att det är så himla viktigt att ta vara på de äldres berättelser. Det måste föras vidare mun mot mun, hela tiden, säger Inga-Britt.
– Vi vill att människor ska komma hit, träffas och prata minnen. På så vis går saker och ting vidare. Om människor inte säger någonting så dör det med dem.
