Bettan har lämnat Ale

Vi träffas på Fuxernaskolan i Lilla Edet. Det är här som Elisabeth Persson för tillfället håller hus sedan drygt en månad tillbaka.

– Det är mycket som är nytt för mig. Den första månaden har handlat om att lära känna ungdomarna och personalen, och jag har fått ett väldigt bra första intryck. Alla är så positiva, säger Elisabeth.

Det har snart gått 30 år sedan Elisabeth började som fritidsledare i Ale och hon har under dessa år haft flera olika arbetsuppgifter, men ungdomarna har alltid varit den röda tråden.

– Jag har alltid kämpat för ungdomarna och herregud vad många jag har träffat och lärt känna genom åren. Det är roligt när man är på föräldramöten och ser personer, som jag kommer ihåg som ungdomar, nu vara föräldrar. Det är en fantastisk, men samtidigt konstig känsla, säger Elisabeth, som under de senaste åtta åren har varit fältassistent i Ale.

– Det är ett speciellt yrke eftersom man träffar ungdomar som har mycket problem. Jag har under den senaste tiden känt att det hade varit roligt att göra något annat och att jag behövde byta miljö, fortsätter hon.

Nu väntar alltså en ny utmaning för Bettan som sedan en månad tillbaka är gruppledare för ett ungdomsteam i sin hemkommun Lilla Edet.

– Jag har länge tyckt synd om ungdomarna i Lilla Edet eftersom det inte finns några mötesplatser där alla kan samlas. Lilla Edet ligger långt efter Ale när det gäller arbetet med ungdomar, men vi har många spännande saker på gång och det här är något som är permanent som vi satsar på. Den första tiden kommer vi att jobba med ungdomar mellan 13 till 16 år, men i framtiden kommer det att utökas till personer som är upp till 20 år. Mycket fokus kommer ligga på trygghetsskapande och bygga upp en verksamhet som hjälper ungdomarna, berättar hon och fortsätter:

– Vecka 7 kommer vi att öppna Fritidsborgen här i Lilla Edet som kommer att vara en träffpunkt för ungdomarna. Det ser vi fram emot väldigt mycket.

Elisabeth medger att det var ett svårt beslut att lämna Ale.

– Jag kommer att sakna mina ungdomar. Det finns några som tycker att jag har svikit dem och det känns såklart inte bra, men jag kommer fortsätta att träffa dem – de kommer alltid att vara mina ungdomar. Det är svårt att prata om det, jag börjar nästan gråta nu.

Många förknippar fältassistenterna i Ale med dig och Daniel ”Julle” Juhlin, men nu är ni båda borta?

– Ja, det är speciellt men om ett par år kommer vi att vara glömda för de flesta ungdomarna. Samtidigt värmer det mycket att bli ihågkommen, det är det högsta betyget jag kan få.

Har du alltid varit så här engagerad?

– Ja, jag har alltid vurmat för dem som har det svårt och det kommer jag fortsätta att göra. Den bästa lönen jag kan få är när en ungdom, som har haft det tufft, får ordning på sitt liv. Det är en magisk känsla, säger hon.