NOL. I 72 timmar satt Brita Karlsson oskyldigt anklagad för mordet på sin make Kennet. Nu berättar hon om de skräckfyllda dygnen.
– Att behandlas som en misstänkt mördare isolerad från barn och barnbarn samtidigt som jag förlorat min man efter 60 år tillsammans. Det var fruktansvärt, säger hon.
Måndag 31 mars. Nyhetsflödet domineras under morgonen av en stor polisinsats i Nol, där en 80-årig man påträffats död och att en 76-årig kvinna anhållits på sannolika skäl misstänkt för mord. 72 timmar senare meddelas att det som legat till grund för anhållandet inte har kunnat stärkas.
Det finns inga som helst brottsmisstankar kvar och kvinnan försätts på fri fot. Det skräckfyllda dramat är över, inte bara för den tidigare mordmisstänkte, utan för barn, barnbarn, grannar, vänner och anhöriga.
– Det som hände går nästan inte att beskriva. Det är så fruktansvärt och overkligt på samma gång. Jag hittar min man blodig och död i soffan, ringer 112 och en kvart senare grips jag av polis misstänkt för att ha mördat mannen jag har varit gift med sedan 1968, säger Brita Karlsson som är berörd men samtidigt väldigt samlad.
Hon väljer nu att berätta för att sätta ljus på ett antal brister i det svenska rättssystemet och för att spekulationerna om vad som hände på Mossvägen inte ska fortsätta. Den 76-åriga kvinnan var alltså Brita Karlsson, ett känt ansikte för många i Ale kommun. Förutom alla år på två av Älvängens största industriföretag, Wicanders och Carlmarks, har hon haft många förtroendeuppdrag – bland annat som ordförande i den lokala hyresgästföreningen och på senare år som nämndeman i Alingsås Tingsrätt. Hon är sedan länge engagerad i det lokala partiet Framtid i Ale. Det var inte vem som helst som polisen grep och åklagaren anhöll misstänkt för mord på sin make.
Vad var det som hände?
– Jag vet faktiskt inga detaljer, eftersom jag sov när Kennet tog sitt liv. Det är det här som är det jobbigaste. Han lämnade inget brev efter sig, men han åt demensmedicin och det kanske påverkade honom. Han gick alltid upp före mig och stängde dörren till köket för att inte störa. Den här morgonen var det ovanligt tyst och det var nog det som fick mig att gå upp trots att klockan bara var halv sex. När jag såg honom i soffan larmade jag direkt och ringde även våra barn, berättar Brita.
Polisen var snabbt på plats. Brita hade inte ens fått på sig kläderna.
– Allt gick så fort. Plötsligt satt jag i en polistransport. De var skarpa i tonen och när jag såg mina barn gå mot lägenheten frågade jag om jag fick prata med dem. Svaret var nej och inte heller barnen fick besked om varför jag fördes bort. I nyhetsmedierna rapporterade polisen om att en kvinna gripits misstänkt för mord. Det kan inte vara rätt att anhöriga informeras så, säger hon med allvarlig min.
Brita kördes till häktet i centrala Göteborg. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Var hon verkligen misstänkt för mord på sin make?
– Det var som på film. När det första förhöret ägde rum insåg jag direkt att här skulle jag inte sitta utan advokat. Förhörsledarna var bra och förstod mig. De noterade också min skadade högra handled. ”Den kan du knappast ha använt till våld?”, sa de.
Brita fick tillbringa tre dygn i en isoleringscell, utan möjlighet att kommunicera med någon förutom advokaten vid några tillfällen.
– Personalen är som robotar. Det gick inte att prata med dem. Jag kan varenda ord som är ristat i väggarna i den cellen där jag satt. Det var ingen rolig läsning… Jag visste inte ens vad klockan var. Det var helt fruktansvärt att inte få prata med mina barn, säger Brita och rösten viker sig.
Vilka omständigheterna var och vad som gjorde att åklagaren fick Brita anhållen på sannolika skäl misstänkt för mord fick hon aldrig reda på. Några bevis kunde inte presenteras.
Torsdag 3 april. Plötsligt öppnar sig dörren.
– Du är fri. Du kan gå nu.
Utan riktiga kläder, ingen telefon, inga pengar och ingen nyckel hem fick Brita Karlsson börja med att söka hjälp – hos polisen.
