Under den stora flyktingkrisen 2015 var det många ensamkommande killar som kom till Sverige. I Ale var det ställde frivilliga personer upp med läxhjälp och språkinlärning.
– När de kom var förutsättningarna annorlunda eftersom de var barn och skulle behandlas som det. Då påbörjades en integrationsprocess med språkcafé och läxhjälp. Vi fokuserade på att de skulle bli en del av Ale. 2017 blev allt annorlunda. Några fyllde 18 år och andra blev åldersuppskrivna. Då är det staten som ansvarar för killarna och inte kommunerna, vilket innebär att de kan placeras var som helst i Sverige, säger Carolina Kristell.
Behovet var därför stort att hitta nya hem till ungdomarna. Föreningen ”Hemma i Ale” bildades för att stötta dem som valde att öppna sina hem.
– Under ett års tid behövde vi hitta ett hem åt 40 ungdomar. Det var inte lätt, men till slut lyckades vi ordna det. Jag minns att jag fick ringa runt till främlingar och fråga om de kunde ta emot en ungdom, säger Carolina Kristell, som är ordförande i ”Hemma i Ale”.
Läs också: Drömmen gick i uppfyllelse
I slutet av 2017 fick Jenny och Lars Knaving en förfrågan om de kunde ta emot Erfan Yosefi.
– Jag minns att jag var läxhjälpare åt en annan kille och vi hade fått bra kontakt. Han skulle flytta in till oss, men till slut hittade han ett annat hem. Jag och ”Lasse” fick i stället en förfrågan om Erfan kunde bo hos oss och dagen efter flyttade han in, berättar Jenny.
– Det var snabba ryck. Våra söner hade flyttat hemifrån tidigare under hösten och det passade bra för oss att ta emot Erfan, fortsätter Lars.
Hur var det i början?
– Jag minns att jag var orolig för maten, att Erfan inte skulle tycka om det vi lagade. Men det har aldrig varit några problem. Ris är väldigt viktigt för honom och när vi lagar mat är det han som får ta hand om det, svarar Jenny.
– Han blev snabbt bra på att prata svenska och vi har en fin kontakt. Han har gjort en otrolig resa och varit väldigt stark. Det är inte lätt att komma till ett nytt land som ungdom och bo hos en främmande familj, tillägger Lars.
Vad tar ni främst med er från de här tre och ett halvt åren?
– Att vi har fått en ny familjemedlem och att vi har gett honom en chans att få
stanna i Sverige, svarar Lars.
Tidigare i juni stod Jenny och Lars med ett studentplakat utanför Yrkesgymnasiet i Nödinge.
– Det var häftigt och overkligt att se honom i en studentmössa. Både jag och ”Lasse” är väldigt stolta över Erfan, avslutar Jenny.
Läs också: ”Nu startar ett bättre liv”
