Intervjun sker under en promenad på en slinga i Kungälv. Kristoffer Karlborg är ledig från sitt arbete som undersköterska på Kungälvs sjukhus, där han har varit sedan 2018.
– Jag trivs väldigt bra med mitt jobb. Ingen dag är den andra lik och det är fantastiskt att få jobba med människor, säger han.
Det senaste året har varit speciellt för alla, inte minst för Kristoffer och hans kollegor. I mars 2020 noterades det första bekräftade coronafallet på Kungälvs sjukhus och det dröjde inte länge förrän en helt ny epidemiavdelning inrättades.
– Vi var mitt inne i en flytt till den nybyggda delen av sjukhuset och allt kändes optimistiskt. Sedan fick vi höra om ett virus i Kina, men personligen trodde jag inte att det skulle nå Sverige. Jag hade dock väldigt fel, berättar Kristoffer.
Viruset spred sig snabbare och Kristoffers arbetssituation skulle förändras drastiskt. Vanligtvis brukar han behandla patienter på ortopedavdelningen, men efter den 16 mars fick Kristoffer enbart lägga fokus på svårt coronasjuka personer.
– Det var mycket som var nytt till en början på epidemiavdelningen. Jag var inte van vid den sortens behandling och vi parades ihop med en medicinavdelning som jag aldrig tidigare hade jobbat tillsammans med. Många i personalen kände både oro och förvirring, säger han och fortsätter:
– Under de första månaderna var det kaotiskt och en stor osäkerhet infann sig hos mig. Är min kunskap tillräcklig? Vad gör jag? Hur tröstar jag en patient som fått ett positivt covid-svar och sprider ett lugn i en situation som ingen vet så mycket om? Det var många patienter som hade en mycket hög ångestnivå efter ett positivt coronatest. En del började planera sina begravningar och skriva sina testamenten. Jag hade svårt att koppla bort jobbet när jag kom hem och under semestern i somras fick jag ständigt meddelanden om att det saknades personal på sjukhuset.
Kristoffer fruktade även för sin egen hälsa och det dröjde inte länge förrän han smittades av viruset.
– Det var en jobbig känsla eftersom jag inte visste vad det kunde innebära. Kommer det att bli värre? Hur många kan jag ha smittat? Har jag smittat någon i min familj? Ovissheten var ibland värre än själva sjukdomen, men efter ett tag insåg jag att det inte var någon fara. Jag förlorade lukt- och smaksinnet och det är ännu inte helt återställt.
Nästan ett år senare lever vi fortfarande mitt i pandemin. Den andra vågen har slagit till rejält och Kristoffer har lärt sig mycket om viruset.
– Jag minns nästan inte vad som har hänt under det här året, men mentalt känns det som att pandemin har pågått betydligt längre. Det har varit många hårda arbetspass där man har tvingats att ställa om oerhört mycket. Det tar på krafterna och många i personalen är slitna nu. Covid-19 är ett läskigt virus som kan drabba vem som helst. I början pratade myndigheterna mycket om olika riskgrupper, men det är även andra som kan bli svårt sjuka. Jag har haft patienter från 20 till 90 år, säger han.
Hur ser läget ut just nu?
– Det går ständigt upp och ner. Efter jul var det kaotiskt och vi ser tydligt att andelen smittade ökar efter helgerna när folk har varit lediga. Jag fruktar nu för att det ska gå upp ytterligare efter sportlovet.
Kristoffer ser inte slutet på pandemin ännu.
– En tredje våg kommer att komma, frågan är bara när. Covid-19 är ett virus som kommer och går. Visst, vaccinet har kommit och det är positivt, men det kommer att dröja innan allt blir som vanligt igen. Det är viktigt att alla fortsätter att följa rekommendationerna för att vi på sjukhuset ska kunna klara av att hjälpa alla som är sjuka.
Känner du dig stolt över din insats?
– Jag känner mig stolt över allt jag har lärt mig och jag vill inte ha det ogjort. Jag vill passa på att lyfta alla hjältar som har jobbat under pandemin. Mina kollegor och vår ledning har varit fantastiska. Om det inte vore för personalens förmåga att anpassa sig för att möta pandemins utmaningar, som exempelvis snabba schemaändringar och ändrade arbetsuppgifter, hade vi troligen haft svårt att lösa sommaren och hösten.
