NÖDINGE. Araceli är blind. Men det är inte mörkret hon fruktar – utan ensamheten. När hennes ledsagning skars ner till två halvtimmar i veckan förändrades livet drastiskt. Nu är hon instängd i sin lägenhet i Nödinge – berövad rätten till ett självständigt liv.
Maria Mercedes Araceli Östberg, 82, är född i Madrid, men har bott i Sverige större delen av sitt liv. Närmare bestämt i Alafors och Nödinge. Förutom sina två egna söner har hon som dagmamma tagit hand om många av ortens barn och är för många ett bekant ansikte.
Redan vid sju års ålder upptäcktes att hon bar på en latent ögonsjukdom.
– Jag visste aldrig hur dålig min syn skulle bli, men med åren började jag successivt att se allt sämre. Mörkerseendet påverkades först, förklarar Araceli när vi träffas i hennes lägenhet på Norra Klöverstigen i Nödinge.
Idag är hon helt blind, men upplever fortfarande ljus och mörker. Personer som kommer och går ser hon som skuggor. Ledsagning har blivit ett naturligt inslag under den senare delen av livet. Maken tog länge ett stort ansvar, men till julen är det fem år sedan han gick bort. Hans bortgång innebar en stor omställning, men tack vare ett utökat stöd från välfärdssamhället löste sig vardagen.
– Hemma klarar jag mig fortfarande bra. Jag lagar min mat och fixar det mesta, men jag kan inte gå ut själv, uträtta några ärenden eller till exempel åka till Göteborg och handla. När min make gick bort fick jag 40 timmars ledsagning i månaden. Det fungerade väldigt bra, säger Araceli.
För ett halvår sedan kom så beskedet som förändrade allt.
– Det var en chock. En ny biståndsbedömning tog livet ifrån mig. Enligt det nya beslutet erbjuds jag nu bara 30 minuters ledsagning onsdag och söndag. Övriga dagar är jag instängd i lägenheten. Jag kommer ingenstans. På en halvtimme hinner jag inte ens till biblioteket, säger Araceli och nu kommer tårarna.
– Tidigare kunde jag gå och träna med ledsagare. Träningen gjorde att jag mådde så mycket bättre. Jag har läkarintyg på att jag behöver träna för att må bra, men beviljas inte längre någon hjälp med det. Jag har överklagat kommunens beslut till kammarrätten flera gånger. Vi väntar på svar. Förhoppningsvis har de ett mer humant perspektiv.
Vad är du mest besviken på?
– Det känns inte värdigt att bli behandlad såhär. Jag har aldrig legat samhället till last. Jag har jobbat hela livet och betalat skatt. Nu är jag blind och behöver samhällets hjälp. Då isoleras jag, det är en fruktansvärd känsla, svarar Araceli.
Vid sänggång får hon också besök tio minuter av hemtjänsten.
– Det känns tryggt att veta att någon kommer varje kväll. Man får vara glad för det lilla.
Via volontärer från De synskadades riksförbund har Araceli fått hjälp med ledsagning vid till exempel längre resor. En av volontärerna har blivit en nära vän som försöker hjälpa till så mycket det går.
– De är min guldkant, men det är väl inte meningen att jag ska vara beroende av volontärer? Vart tog välfärden vägen?
