Vi kastar loss den 2 augusti 2019 från hamnen i Älvängen. En konstig men fantastisk känsla i kroppen – ska vi verkligen ut och segla under flera år? Familjetid och få se världen på samma gång, helt fantastiskt! Barnen var så exalterade över att åka. Vi får en lugn och vacker tur till Långedrags hamn i Göteborg. Barnen leker på lekplatsen en stund för att sedan somna som stockar.
Den 10 augusti lämnar vi Sverige och seglar mot Skagen i Danmark, mycket vind och stora vågor hela vägen, sista biten får vi hård kryss för att ta oss in i hamnen, vilket inte var så roligt med redan två sjösjuka barn (Milo och Leon) och en sjösjuk vuxen (Jessica).
15 augusti kastar vi loss mot Kistiansand, en fin överfart som tar oss cirka 15 timmar. I Kristiansand får vi besök utav Roberts släkt och försöker varva ner.
Detta visar sig bli svårt då vi har ett litet problem med en av våra försäkringar, som måste fixas innan vi kan åka vidare. Vi tar det svåra beslutet att faktiskt segla hem till Sverige igen, även om det innebär att vi kommer komma iväg senare, kanske till och med mycket senare än planerat. Sagt och gjort, den 21:e augusti seglar vi tillbaka till Sverige, känns surt men samtidigt vet vi att vi tagit rätt beslut.
Tre veckor blir vi kvar i Sverige innan allt är fixat och klart. Den 10:e september kastar vi loss för andra gången, denna gång med en ny resplan då höststormarna redan är på intågande. England får helt enkelt vänta på oss tills hemresan.
Vi tar nu sikte mot Läsö i Danmark, vi får en fantastisk första tur, ingen sjösjuka, sol, 6 s/m och vinden i aktern. Detta är dock en av få fina dagar vi får under våra första två månader söderut visar det sig senare. Tur vi inte visste det innan, vi var på gott humör, vi var ju äntligen på väg mot värmen och vårt stora äventyr.
Vi har några korta stopp i olika hamnar i Danmark (Grenå, Kertminde och Spodsbjerg) innan vi äntligen anländer i Kiel den 18 september. Vi kommer direkt in i slussen och kan börja turen genom Kielkanalen. En mysig och vacker kanal, barnen leker runt hela båten.
Efter att ha lämnat trygga Kattegatt (20/9), seglar vi nu med en pirrande känsla i kroppen in i Nordsjön där vi möts utav något vi aldrig tidigare seglat i; nämligen strömmar och tidvatten.
Första mötet blir en seglats med två knop medström till Cuxhaven. Otroligt kul att se på vår logg att förutom de 4 knop vi redan seglar i så gör vi ytterligare plus 2 knop tack vare strömmen.
Avfärd mot Amsterdam (30/9) i härligt soligt väder, motorn tickar på som den ska. Stannar bara i Amsterdam en natt, delvis var tempot på tok för högt mot vad vi önskade och så ville vi iväg på nästa väderfönster mot Dunkerque i Frankrike.
Den 22 oktober kastar vi loss mot den beryktade Biscayabukten. Det är vindstilla och vattnet är spegelblankt, en fågel dyker för att fånga fisk men misslyckas, en annan har bättre fiskelycka. Det är så otroligt lugnt de första timmarna och det enda vi hör är motorns brummande.
När mörkret nalkas är allt fortfarande lugnt, stjärnklar himmel och månen lyser upp vår väg, snart får vi sällskap utav ett gäng delfiner, som gör oss sällskap nästan hela natten.
Fram på morgontimmarna får vi äntligen tillräckligt med vind för att kunna segla. Någon gång under natt två ökar vinden i styrka och tidig på morgon vrider vinden ca 90 grader och vi seglar nu rakt in i bukten, regnet öser ner, vågor på 4-5 m och vindstyrka på uppemot 40 knop. Vindrodret klarar sig hyfsat, extra stöttning ibland och stundtals får vi styra för hand, nu hade det vart skönt med en fungerade autopilot….
Robert är mer eller mindre uppe hela natten och tar hand om båten medans jag (Jessica) ligger nere i båten med barnen, Milo och Leon spyr om vartannat. Melwin mår bra, men det går inte att röra sig i båten då den lutar så mycket. Detta är inte alls roligt! Den starka vinden och vågorna pågår under sex timmar.
När vinden lägger sig och vädret spricker upp igen, vaknar alla till liv en efter en. Vi har missat A Coruna och Vivero, men vi kanske kan ta oss till Ribadeo. Det gör vi och klockan 23.00 har vi ÄNTLIGEN lagt till. Alla är trötta men också otroligt glada över att ha korsat Biscaya, luften är ljummen och skön, äntligen har vi kommit till värmen.
Den 27 oktober är det sol och vindstilla, vi kör tio timmar för motor till A Coruna.
Två dagar senare tar vi sikte mot Baiona, men under natten ökar vinden mer än vad som var sagt och vi får 10 s/m i näsan. Vi beslutar oss därför för att gå in i Muxia.
Efter fyra blåsiga dagar i Muxia var det dags att kasta loss igen, molnigt med mycket vind är väderprognosen för nattseglingen till Baiona.
Den 8 november lämnar vi Spanien för att segla in i Portugal – Viana do Castelo blir vårt nästa stopp. Här stannar vi två nätter, vi vill hinna till Viana do Duro i Porto innan nästa oväder kommer.
Fem dagar är vi inblåsta i Viana do Duros hamn, riktigt kallt får vi nattetid med temperaturer ner mot 6 grader.
Den 15 november lämnar vi Duro och anländer Peniche nästa dag. Vi hade så gärna stanna här längre, men redan dagen efter är det ett kanonfönster för att segla vidare mot Cascais, och som vanligt är ett nytt oväder på väg in senare samma vecka och då är Peniche inte en hamn vi vill ligga i.
Seglingen till Cascais tar oss 8 timmar, vind och vågor i aktern, sol, värme och delfiner som gör oss sällskap. Detta är helt klart en av dom bästa etapperna under resan. Leon knyter knopar så gott han kan, barnen leker både nere i båten och ute på däck – alla är glada och nöjda. Cascais har vi pratat mycket om med barnen, dels för att min (Jessica) morfar bor här, men nu också för att vår nya bom kommer att skickas hit.
Efter några dagar i Cascais och noga övervägande så bestämmer vi oss för att stanna här en månad, en månad blir till två och vips så blev det tre månader. Detta delvis på grund av bommen som vi väntar på och vädret som ser fortsatt ostadigt och kallt ut, men också att vi känner att vi bara stressat oss hela vägen ner, vi vill ju ha en resa som vi ska kunna minnas som fantastisk och avslappnande, hinna få se världen och upptäcka den tillsammans, och då kan vi inte fortsätta som vi gjort hittills. Ett beslut som känns väldigt rätt och vi är glada över att vi tagit.
Vi firar jul tillsammans med Roberts föräldrar och min farbror i Sintra och nyår firades i hamnen tillsammans med ett norskt seglarpar vi mött under resan.
Under dessa tre månader så kommer det in och ut många båtar i hamnen, en hel del svenskar och norskar som vi får många fina pratstunder med.
Snart är det dags för oss att kasta loss igen och det ska bi väldigt skönt, barnen vill ut på havet igen och vi vuxna med. Vi kommer då ta sikte på Sesimbra, därefter Sines för att sedan ta oss ner till Algarvekusten.
Vi siktar fortfarande på Karibien men det blir nästa vinter, fram till dess njuter vi av en lång sommar i Europa!
Om någon vill följa oss så går det nu att göra antingen via instagram ”auroraatsea” eller via bloggen ”auroraatsea.simplesite.com”
Familjen Pedersen
Läs också: Hej då, Sverige
