I torsdags förra veckan mötte delar av vårdpersonalen på Kungälvs sjukhus den lokala pressen i närområdet för att informera om hur arbetet på de två epidemiavdelningarna ser ut under den rådande pandemin.
Den 9 mars bekräftades det första coronafallet på sjukhuset. I dag finns det två epidemiavdelningar och en epidemiakut med totalt 42 platser där coronasmittade patienter vårdas.
– Inom loppet av tre dagar kunde vi förvandla vår ortopedavdelning till en epidemiavdelning, som öppnades den 18 mars och i april öppnade vi den andra avdelningen med lika många vårdplatser. Vi har fått ta in personal från alla avdelningar – det är ett samarbete över hela sjukhuset och alla gör ett fantastiskt jobb. Personal som tidigare inte har arbetat tillsammans gör det nu, säger vårdenhetschef Anna-Karin Moberg.
Den nuvarande situationen på sjukhuset är förhållandevis lugn och enligt den senaste rapporten från Västra Götalandsregionen har spridningstakten av viruset minskat under de senaste veckorna.
I måndags vårdades totalt 17 patienter på de två epidemiavdelningarna.
– Ingen avdelning är fullbelagd, men det kan ändras fort. Det går upp och ner – imorgon eller redan ikväll kan det vara fullt. Det är en hög omsättning av patienter, säger Elisabeth Appenborg.
Är ni oroliga att allmänheten slappnar av?
– Ja, litegrann. När solen kommer fram är det som att allt är bra, men det är det inte. Vi är mitt i det och det kommer att hålla på ett tag framöver. Det är viktigt att man fortsätter följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Alla har ett ansvar i det här, svarar Elisabeth Appenborg.
Kan ni behöva öppna ytterligare en epidemiavdelning?
– Det finns alltid planer och skulle trycket öka finns det tillräckligt med beredskap. Vi tar en dag i taget, mer än så kan vi inte göra, svarar Anna-Karin Moberg.
49 sjuksköterskor och 36 undersköterskor arbetar på epidemiavdelningarna. Ibland kan dagarna vara långa och slitsamma. Sjuksköterskan Kicki Torén har arbetat på Kungälvs sjukhus i 34 år och är vanligtvis på medicinmottagningen, men har nu kallats in för att vårda de smittade patienterna.
– Coronaviruset är som ett rullande hjul. Det dyker ständigt upp nya saker och vi vet fortfarande väldigt lite om den här sjukdomen. Vi vill inte själva bli smittade eftersom vi har en viktig roll. Här har vi skydd och känner oss trygga, men inte när vi är ute i samhället. Jag lever ett väldigt asocialt liv just nu, säger hon.
Undersköterskan Frida Böhn fyller i:
– Det har ständigt pendlat i antalet patienter på avdelningarna. Vi har inte haft konstant hög belastning, vilket har hjälpt oss att orka. Vi har ingen brist på skyddsmateriel och är bra bemannade – det är mycket tack vare våra chefer.
När misstänkta coronapatienter uppsöker vård på Kungälvs sjukhus kommer de först till epidemiakuten och därefter gör personalen en bedömning om patienten ska läggas in på avdelningen eller inte.
– På avdelningen får de vänta på provsvar och utifrån det går man vidare. Majoriteten av patienterna som får vård är över 70 år, men det är viktigt att betona att coronaviruset kan drabba vem som helst. Vi har även patienter som är födda på 70-, 80-, och 90-talet, säger Anna-Karin Moberg.
Vilka är de vanligaste symtomen hos dem som uppsöker vård?
– De som kommer hit har oftast andningsbesvär, men vi ser också andra symtom som diarré, smaklöshet, huvudvärk, feber, torrhosta och extrem trötthet. Det som också är klurigt med viruset är att det lätt bildas proppar i kroppen, berättar Kicki Torén.
Hur påverkas den övriga vården just nu?
– Vårdfall som inte är akuta flyttas fram, vilket är en prioritering som måste göras eftersom patientsäkerheten alltid kommer i första hand, säger Anna-Karin Moberg.
Ovissheten är stor kring hur länge situationen kommer att se ut som den gör i dagsläget och det är fortfarande oklart om Kungälvs sjukhus redan har nått toppen eller har den framför sig.
– Vi önskar att vi hade en kristallkula. Vi har lika många frågetecken som allmänheten, men coronapandemin kommer att vara länge och faran är inte över. Den saken är säker. Jag vill avsluta med att berömma alla i samhället som följer riktlinjerna. Om de inte hade gjort det hade vi inte kunnat genomföra vårt jobb, avslutar Elisabeth Appenborg.
