”Första tiden var jättesvår, allt var annorlunda”

I ett av Älvgymnasiets mindre undervisningsrum sitter Elena, Illya och deras lärare Zhanna Kalynovska. Hon hjälper barn och unga från Ukraina att lära sig svenska och komma in i skolan. 16-åriga Elena kom till Nödinge med sin mormor för fem månader sedan.

– Den första tiden var jättesvår. Allt var annorlunda. Människorna, språket, allt.

Elena berättar på engelska. Hon säger att hon saknade sina vänner och att få dansa balett. Att hon den första tiden var orolig men att hon nu mår bättre. Hon har börjat dansa jazzdans i Gamlestan och där har hon lärt känna andra tjejer.

Men familjen är splittrad. Elena, hennes bror och mamma flydde först till Bryssel. Men nu är mamman och brodern istället i Rumänien eftersom brodern har psykiska hälsoproblem och mamman ville att de skulle vara i ett land närmare Ukraina. Pappan är kvar i Odessa.

– Före kriget var vi så nära. Vi levde alla i Odessa. Det var väldigt svårt att lämna min mamma och min bror, jag tycker verkligen om honom, och samma med mamma såklart. Det var jättesvårt.

För att hänga med på lektionerna använder Elena digitala översättningsverktyg. Men det är svårt att förstå ändå, säger hon.

Ett nytt liv

Även Illya kom till Sverige nyligen, i januari. Han är 16 år och bor i en svensk familj i Surte. Hans föräldrar är kvar i Ukraina medan hans bror finns i Sverige. Genom Zhanna berättar han på ukrainska.

– Svenska människor är jättevänliga. De har en jättebra attityd mot alla invandrare.

I Ukraina bodde han på landet. Men också hans familj har splittrats på grund av kriget. Under två år var hans storebror soldat i armén.

– Jag visste att mamma var jätteorolig för honom. De två åren var verkligen hemska.

När brodern sedan kunde lämna armén tog han sig till Sverige. Efter ett tag föreslog han att även Illya skulle komma hit, eftersom mamman nu oroade sig för honom.

– När kriget började var hela familjen i Ukraina. Men för mamma var det viktigaste att vi bara kunde få leva.

Läraren Zhanna kom till Sverige för sju år sedan. Hon lärde sig svenska så bra att hon idag kan hjälpa ukrainska elever på Ales skolor att lära sig språket. När någon precis kommit hit träffar hon den eleven varje dag i två veckor. För Elenas och Illyas del handlar det istället om ett par timmar i veckan.

– Jag brukar säga till eleverna att skriva ner alla frågor de får under veckan, så förklarar jag när de kommer hit.

De övar på att lära sig nya ord och förstå texter.

– Men ibland kan man inte koncentrera sig på svenska. Ibland måste man få dela med sig. En pojke som kom hit kunde bara prata om sina hemska upplevelser.

Varmt mottagande

Zhanna berättar om hur bra mottagandet i skolan fungerar. Hon säger att lärarna får extra jobb av att det kommer ett barn som inte kan språket, men att hon och eleverna ändå hela tiden möts av förståelse. Hon berättar om en flicka som inte vågade gå till sin nya klass den första dagen.

– Det var så rörande. Eleverna skrev lappar och lade på hennes bord. De skrev ”välkommen” och ”vi väntar på dig”. De visade sådan vänlighet.

Två av Zhannas elever är inte här idag men deras föräldrar har skrivit ner hur de upplever barnens skolgång. En förälder skriver om gratis skolmaterial, gratis mat och utflykter. Om lärare som möter barnet med respekt och vänlighet. En annan förälder skriver att hon inte kunde förstå hur det skulle gå för hennes dotter när hon skulle börja gymnasiet, utan att kunna prata svenska. Men att det gick bra. Hon har fått kompisar och lär sig tala bättre svenska varje dag.

En dag i taget

Varken Illya eller Elena kan svara på frågor om framtidsplaner. Illya är inriktad på att lära sig språket och Elena fokuserar på matte. Men i övrigt vet de ingenting om framtiden.

Däremot poängterar Illya flera gånger hur tacksam han är mot alla svenskar som gör att han kan gå i skola och leva här. Zhanna översätter men han avslutar själv på svenska:

– Tack så mycket.

Karin Fingal