HÅLANDA. Du kanske känner igen dem från Hålandas hemvärn eller nationaldagsfirandet i Prästalund? Eller har du varit ett av de förskolebarn som fick åka traktor ut i skogen och blev bjuden på semla på fettisdagen? Henry och Marie-Ann Eklund har på olika vis och under lång tid engagerat sig i sin hembygd.
– Det sociala är det viktiga, annars hade man inte ställt upp, säger Marie-Ann Eklund.
I uterummet prunkar Änglatrumpeterna med sina maffiga blommor. Utanför stryker robotgräsklipparen runt. Det är en ny investering. För på gården i Hålanda bor två personer som gärna hugger i och arbetar. Fortfarande är Henry, 88 år, en aktiv bonde.
– Jag har varit bonde hela livet. Och skogsägare. I eftermiddag ska jag till skogen och jobba. Jag mår bra om jag rör på mig, säger han och ler.
En del kanske känner igen Henry och Marie-Ann. Från verkligheten eller från artiklar i Alekuriren. I över trettio år ledde Henry nationaldagsfirandets fantåg som gick mellan Starrkärrs kyrka och Prästalund. Marie-Ann, som tidigare jobbade på Barnkullens förskola i Hålanda, kommer varje år dit på fettisdagen för att bjuda barnen på hembakta semlor. Hon uppmärksammar kanelbullens dag på samma vis. I många år har paret tagit med förskolans barn på traktorsläpet, åkt till skogen för lek och fika. Henry har alltid njutit av utflykterna.
– Jag är väldigt förtjust i småbarn. En gång när vi satt och fikade efter att vi kommit fram knödde sig en liten tös intill mig. Just den känslan, att barnen tyckte att det var bra – det var nog för mig.
Han är uppvuxen i Hålanda medan Marie-Ann kommer från Kilanda. 1963 flyttade paret in på gården.
Under åren har de engagerat sig i sin hembygd. Men de tycker inte att det har varit så märkvärdigt eller att de gjort någon särskilt stor insats. De har bara deltagit helt enkelt. Ett av deras större intressen var hemvärnet i Hålanda, där båda var engagerade i många år. Henry som hemvärnschef och Marie-Ann som lottachef. Det var personligt och familjärt, berättar hon.
– Det var så många äldre som var med då, och det roligaste de visste var att först få öva lite skjutning och sedan få kaffe och sitta och prata. Det var en höjdpunkt för dem! Jag tyckte att det var roligt att vara med.
Henry fyller i:
– Det sociala var ju det viktigaste för de äldre.
Var det sociala det viktigaste också för er?
– Jo, det är klart, annars hade man inte ställt upp. Och så var det något annat, man var inte ledig men det bröt av från den vanliga vardagen, säger Marie-Ann.
Det var också ett annat samhälle då, i början av 1960-talet.
– Då bodde det bara äldre i gårdarna så det var alltid någon hemma. Man kunde hälsa på och bara dricka kaffe. Den gemenskapen är borta idag. När folk kommer hem från jobbet klockan sex och ska laga middag är de inte intresserade av att någon bara dimper in och vill prata. Nu måste man bjuda i förväg och det måste vara så stort.
Men hur gör man då om man vill engagera sig? Marie-Ann tipsar om att man kan fråga en förening, likväl som en granne, om man kan hjälpa till med något. Genom att fråga blir man en medmänniska, menar hon.
Henry säger att det är viktigt att man engagerar sig i de föreningar som finns. Om ingen sitter i styrelsen läggs de ner. Marie-Ann nickar.
– Man får själv vara den aktive annars dör det ut. Och gör man inget kan man heller inte ställa några krav.
Just nu ser båda två fram emot att vara med det nya barnbarnsbarnet som bara är några veckor gammalt. För barn är viktiga. När deras äldsta barnbarn var litet var Henry hemma med henne en dag i veckan. Och när ett av barnbarnen, som ofta blev sjukt, också behövde vara hemma ställde han upp. Tog paus som bonde – matade och bytte blöjor istället. Marie-Anne skrattar och klappar Henry på axeln.
– Då försakade du jobbet Henry, när barnbarnen ville något.
Henry skrattar tillbaka och säger:
– Ja, annars är det lätt att det blir mer än 40-timmars vecka, nu också!
KARIN FINGAL
Ålder: 88 respektive 84 år.
Familj: Två döttrar, tre barnbarn, två bonusbarnbarn och ett alldeles nytt barnbarnsbarn.
Bor: Gård i Hålanda.
