Under uppväxten ville hon hålla på med motorer och bli mekaniker, men när det vankades gymnasieval valde hon en annan bana: hår och makeup-stylist. Hanna Miettinen har alltid gillat att testa på nya saker, vilket banade väg för att hon sökte in till värnplikten. Den 26 juli 2021 ryckte hon in.
– Jag har funderat på att göra lumpen sedan jag var 13 år. Jag var inte så intresserad av militären utan ville mer göra det för att få erfarenheten. Det kändes som en utmaning och jag gillar att utmana mig själv, berättar Hanna.
Hon placerades i Halmstad och ett år senare kan hon idag se tillbaka på en tid hon kommer bära med sig resten av livet.
Hur var det att göra värnplikten?
– Den var nästan en större utmaning än vad jag hade tänkt mig. Jag trodde att det skulle bli skitjobbigt och jag var rädd för tanken att jag skulle ge upp. Jag har velat ge upp flera gånger, men har alltid varit omgiven av människor som stöttat mig.
Sammanhållningen är något som Hanna verkligen vill lyfta fram. Under året har hon bott på ett logement tillsammans med nio andra. Egentiden är så gott som obefintlig, men att alla är i samma sits har gjort gänget extremt sammansvetsat.
– Vi är verkligen som en familj. Det är en obeskrivlig känsla, säger hon och fortsätter:
– Man känner sig aldrig ensam och är det någonting så finns det alltid någon där. Man bondar så mycket mer med folket här än vad man gör med vännerna hemma. Det är en väldigt fin upplevelse och jag tycker att alla borde testa på det någon gång.
Vad har varit tuffast?
– Det var i början när man var borta så länge. Jag var ute i fält i tolv dagar, utan telefon och kontakt med omvärlden. Den veckan var väldigt jobbig för jag ville bara ringa hem till mamma hela tiden och berätta vad jag hade gjort och vad som händer. Min mamma är min bästa vän så vi pratar hela tiden i vanliga fall.
På regementet är disciplin nyckelordet, uppstigning 06.00 och lampan ska vara släckt 23.00. Hålltiderna är inget man slarvar med. Under dagarna har Hanna verkat som gruppchef inom luftvärnet, där hon bland annat lärt sig att avfyrar robotar mot lokaliserade mål.
– Luftvärnet är något av det viktigaste man kan ha. Den första striden som kommer är antagligen via luften, för det är det starkaste vapnet en fiende kan ha.
Även om hon fattat ett enormt tycke för militären, så är det inte inom luftvärnet som hon ser en framtid.
– Jag har sökt vidare till att bli specialistofficer, då behöver jag gå högskola. Jag vill utbilda mig till mekaniker och förhoppningsvis så kan jag börja meka med pansarvagnar uppe på P 4 i Skövde.
Även om majoriteten av de som gör värnplikten är män så blir kvinnorna fler. Hanna menar dock att det inte görs någon skillnad på person och person.
– I plutonen är vi 44 personer, 14 av dem är tjejer. Men här är alla bara människor.
Tiden på regementet i Halmstad har gjort henne starkare, såväl fysiskt som psykiskt, vilket i sin tur har gjort henne mer självsäker.
– Idag kan jag fatta tuffa beslut utan att det påverkar mig så mycket känslomässigt.
Hur märker du mer av att du utvecklats som person?
– Jag tycker att det här har gynnat mig jättemycket. Jag har fått en annan uppfattning av hela livet. Jag uppskattar allt så mycket mer. Jag har aldrig uppskattat min egna säng så mycket som under den första permissionen. Man uppskattar allting så mycket mer när man varit borta, som tiden man får spendera
