På gården vid Ale Ridsport hörs ljud från gnäggande hästar. Bland dem står den 58-årige hovslagaren Håkan Eriksson och utför det hantverk han vigt sitt arbetsliv åt.
Trots att efterfrågan är stor, kryllar det inte av människor som faktiskt kan utföra hantverket. Ser man till Västra Götaland så finns det knappt 80 godkända hovslagare enligt Jordbruksverket.
– Vem som helst kan få kalla sig hovslagare tyvärr, men inte godkänd hovslagare enligt jordbruksverket. Idag tar utbildningen ungefär tre år och då måste man ha gymnasiekompetens för att gå där, säger Håkan.
Han började som lärling 1979 och har sedan dess inte gått arbetslös en enda dag. Idag ser upplägget för att bli hovslagare lite annorlunda ut och en av de som tog examen för bara några år sedan är kollegan Jasmine Levin Andersson.
– Jag har ju alltid hållit på med hästar och är uppvuxen med det. Så att arbeta med hästar har aldrig varit något konstigt för mig. Jag befann mig på en annan hästutbildning i Skara och halkade helt enkelt in på hovslagarutbildningen, berättar Jasmine.
Vad är det bästa med yrket?
– Att få jobba med hästarna och träffa kunderna. Man känner sig behövd och folk behöver ens hjälp, säger Jasmine.
Baksidan med yrket är däremot att det sliter på kroppen och att man som Håkan varit verksam hovslagare i flera årtionden är verkligen ingen självklarhet.
– Det är ett slitsamt jobb, det tar på ryggen. Jag är ju opererad över allt, berättar Håkan och fortsätter:
– Tyvärr är det så att många av de som utbildar sig idag, inte skor så länge. Jag tror att medellängden för att vara en yrkesverksam hovslagare är sex år.
En häst ska skos var sjätte vecka och när det kommer till hästens välmående är det inget man kan tumma på. Däremot har yrket, till skillnad från de flesta andra, inte förändrats på över 100 år – och det tar på kroppen.
– Nej det måste göras på det här sättet. Så här har vi stått enda sedan jesus gick i kortbyxor. Även verktygen är desamma, de är flera hundra år gamla. Det här är ett riktigt hantverk, det går inte att göra maskinellt, berättar Håkan.
Jasmine berättar om yrket och lyfter fram det som hon anser är den största utmaningen.
– Man verkar ner hovarna och sätter på skor på de hästar som behöver det. Skorna är ju ett slitageskydd. En vild häst hade inte kanske slitit lika mycket, men i och med att vi tävlar, tränar och rider på olika underlag så behöver hästarna helt enkelt ett slitageskydd.
De båda hovslagarna delar givetvis den stora kärleken till hästarna och eftersom även kunderna gör det så bidrar det till en stor gemenskap.
– I och med att det är ett hantverk så sätter man väldigt höga krav på sig själv att alltid göra sitt bästa. Sedan är det svårt, man blir inte alltid helt nöjd. Men det är ett jobb där man verkligen måste prestera sitt bästa varje dag, säger Jasmine.
Daniel Marsfeld
Bildtext: Verktygen och arbetssättet ser likadant ut som de gjort i över 100 år. Men arbetet sliter på kroppen och få klarar av att arbeta som hovslagare under ett helt yrkesliv.
