NÖDINGE. Psykisk ohälsa har länge präglat Isabella Anderssons liv. 24-åringen berättar nu om en vardag med ångest och depression.
– Ett flertal gånger hade jag så mycket ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen, säger hon.
Psykisk ohälsa är ett vanligt förekommande problem. Under förra året uppgav 41 procent av den svenska befolkningen att de känner besvär av ängslan, oro eller ångest, enligt statistik från Folkhälsomyndigheten. Flest personer är i åldersgruppen 16-29 år och där är kvinnor överrepresenterade.
Isabella Andersson, 24, växte upp i Skövde och redan som åttaåring fick hon genomgå ett trauma.
– Min pappa gick bort och det satte såklart spår i mig. Jag var bara ett barn, men jag förstod vad som hände. Det var svårt att bearbeta det då, utan jag fick istället ta tag i det när jag blev äldre, berättar hon.
Under högstadietiden flyttade Isabella till Ale kommun och hon levde då i ett destruktivt förhållande.
– Jag var tillsammans med en person som mådde väldigt dåligt. Han hade ett självskadebeteende och det var mycket fokus på hans mående. Jag blev osäker och kände mig ofta svartsjuk. Mina känslor kom i andra hand – jag tryckte bort dem, säger Isabella.
Successivt började hon att må sämre och när förhållandet med pojkvännen tog slut kom all ångest upp till ytan.
– Ett flertal gånger hade jag så mycket ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen och som 18-åring fick jag diagnosen ADD, vilket spelar en stor roll för min psykiska ohälsa. Jag kände mig ofta annorlunda, berättar Isabella, som var politiskt aktiv i Socialdemokraterna i Ale.
När Isabella mådde som sämst lämnade hon sällan lägenheten.
– Jag visste inte vad som var fel och det är en otroligt jobbig känsla. Ångesten och depressionen gick hand i hand och tog över mitt liv mer och mer. Redan under den här perioden var jag politiskt aktiv och hade svårt att säga nej till saker, men till slut gick det inte längre. Ibland fick jag avboka samma dag och jag missade många roliga upplevelser. En gång besökte jag Utöya och vanligtvis hade jag tyckt att det var intressant, men jag mådde dåligt och tvingades istället att hålla mig undan, berättar hon.
Vid två tillfällen uppsökte Isabella psykakuten på grund av sin ångest och depression.
– Jag åkte dit för att jag inte visste vad jag skulle göra och när det lugnade ner sig åkte jag hem igen. Jag blev aldrig inlagd, men jag fick kontakt med en psykolog, säger hon.
Isabellas psykiska ohälsa påverkade också henne ute i arbetslivet.
– Ibland mådde jag så dåligt att jag inte kunde ta mig upp ur sängen och min direkta känsla var att sjukanmäla mig och det fungerade inte i längden. Jag förlorade mitt jobb och det tog också hårt på mig, förklarar hon.
Var det svårt att be om hjälp?
– För mig var det ganska självklart eftersom jag ville få en utredning om min ADD, men jag vet att många har svårt att prata om att man mår dåligt. ”Jag klarar mig själv”-mentaliteten är för stark och den måste vi få bort.
Hur får man bort den?
– Det är viktigt att man pratar om psykisk ohälsa, att det är okej att må dåligt. Där har skolan en viktig roll eftersom barn och ungdomar spenderar mycket tid där.
För ett och ett halvt år sedan blev Isabella mamma för första gången och det var också en utmaning för henne.
– Jag har aldrig mått så bra som under min graviditet. Om det berodde på hormoner eller något annat vet jag inte, men så var det i alla fall. Samtidigt är det en utmaning att vara förälder med psykisk ohälsa. Min son är självklart det bästa som har hänt mig, men det måste också pratas om att det är tufft ibland.
Isabella har lämnat Ale kommun för Trollhättan där hon bor tillsammans med sin familj. Hon är fortsatt politiskt aktiv.
– Det som är mest tufft idag är både att acceptera saker som har hänt och att det inte går att påverka, men också att försöka hitta sin väg framåt och att försöka jobba med sig själv utifrån vad man upplevt, säger hon.
Vad har du att säga till alla unga som lider av psykisk ohälsa?
– Du är inte ensam. Om du inte vet var du ska vända dig, prata med vården eller någon närstående. Annars finns skolan, kurator, ungdomsmottagningen, olika appar och hemsidor där snabb hjälp finns. Och till de som är närstående vill jag säga: ställ frågan. Det kan kännas obekvämt, men det kan vara räddningen. Våga. Tänk också på hur du stöttar någon med psykisk ohälsa. Många gånger behövs bara någon som lyssnar och inte ger ett dömande öga.
