I september tvingades Bengt Kron amputera en del av sitt ena ben och efter sex veckor på Kungälvs sjukhus flyttade han in på äldreboendet Ale Seniorcentrum, som invigdes den 9 maj förra året.
– Den första tiden var ganska trivsam, men det började så smått att förändras. Jag fick byta avdelning och där bodde en person som jag hade träffat på Kungälvs sjukhus som kom fram till mig och berättade att en okänd människa hade flyttat in i hennes rum. Hon var beklämd och jag märkte att det var fler och fler personer i dagrummet. Det stod rullstolar överallt. Jag har sett att avdelningen är anpassad för tio personer, men det var fler än så, säger Bengt.
Bengt bodde på korttidsavdelningen i ett rum på cirka 30 kvadratmeter och han berättar att han för två veckor sedan fick ett besked att ytterligare en vårdtagare skulle flytta in på rummet.
– Jag vägrade. De frågade inte om det var okej, utan de sa att de var tvungna att lägga en person till på mitt rum. Det är en fullständig katastrof, individens integritet förbises, säger Bengt, som packade sina väskor och flyttade hem samma dag som han fick beskedet, vilket var cirka en månad i förtid.
– Jag kunde inte vara kvar där en dag till. Två personer med varsin rullstol kan inte bo i ett rum som är 30 kvadratmeter. Tänk om det skulle börja brinna, vad händer då? Och man tar ingen hänsyn till smittosamma sjukdomar och vårdtagarnas olika vårdbehov. När jag åkte därifrån kramade en ur personalen om mig och tackade för att jag vågade säga ifrån, berättar Bengt.
Han fortsätter:
– Jag är klar i huvudet, men tänk på alla som inte är det. De flyttar från sina hem till en helt ny plats, är osäkra och oroliga och sedan ska de ha en främling på sitt rum. Det är under all kritik och jag undrar om dem som styr har någon medkänsla. De anhöriga ska veta att det inte är så bra som det ser ut på Ale Seniorcentrum. Jag är vittne eftersom jag har bott där.
Bengt belyser personalens rådande situation på Ale Seniorcentrum.
– Personalen är överbelastad. De sliter något oerhört hårt, ibland hinner de inte ens att sätta på kaffe och det är ingen som vågar säga någonting. Det är som att det ligger ett stort lock över hela verksamheten och det råder en stark hierarki där. Är det ingen som säger ifrån kommer det fortsätta, säger han.
