Inge Alfredsson flyttade in i en lägenhet på Krokängsvägen i Nol för tjugo år sedan. Samtidigt iordningställdes den ramp i trä med överliggande filtmatta, som Inge nu önskar få ersatt med en ny.
– Rampen har stått pall i två decennier, det är inget konstigt att den behöver renoveras eller bytas ut. Enligt personalen på Ale kommuns bostadsanpassning är det min skyldighet att se till så att rampen inte ruttnar. Hur ska det gå till?
– Jag är livrädd varje gång att något ska hända, filtmattan är utsliten och dessutom full av mögel vilket gör den glashal när det har regnat. Tack och lov har det varit en mild vinter och ingen is, säger Inge Alfredsson.
Inge Alfredsson är förlamad på ena sidan och sitter mestadels i rullstol. Med hjälp av en krycka kan han ta sig fram korta sträckor.
– Sedan en tid tillbaka har jag en permobil. Det innebär en stor frihet och gör att jag kan ta mig ut på egen hand. Jag behöver inte anlita färdtjänst så fort det är något.
Permobilen utgör också ett skäl till varför Inge behöver en ny ramp till sin bostad. Nuvarande ramp är helt enkelt för smal, hjulparen får inte plats.
– Rådet som jag fick var att ta hjälp av någon snickare för att göra rampen bredare.
Hjälp har Inge redan fått då en grannes son sett till att göra en liten ramp på baksidan av huset.
– Det är för att jag ska kunna ta mig ut på altanen. Jag ansökte om det hos Ale kommun, men fick veta att det var för dyrt. Grannens pojk gjorde det på ett kick och det kostade bara 300 kronor.
Du verkar uppgiven?
– Jag är både ledsen och förbaskad! Det är inte mitt fel att jag är förlamad och behöver bostadsanpassning. Det är inte bara rampen som är rutten utan också själva systemet när svaga grupper i samhället hela tiden tvingas kämpa mot byråkratin, avslutar Inge Alfredsson.
Läs också: ”Det har aldrig gjorts någon ansökan”
