Hösten 2022 flyttade drygt 20 ukrainska flyktingar in i Vikadamms lokaler i Älvängen. Det blev ett nytt hem för en skara människor som tvingats lämna allt de tidigare haft i hemlandet.
Viktor Kostyakovs fru och barn var några av de första på plats, han själv kom till Sverige och Älvängen några månader senare.
– Jag var kvar i Ukraina i fem månader och jobbade som läkarkirurg på sjukhuset, men när jag fick semester så lämnade jag landet för att komma hit till min familj. Jag ville vara med min familj och det fanns ingen annan utväg, berättar han.
Idag är familjens hemstad under rysk ockupation. När hans frus mamma förra året blev väldigt dålig bestämde sig hon och barnen för att åka tillbaka till Ukraina och staden Odessa för att ta hand om henne.
– Det är en dum situation, det var ett misstag. Staden tillhör Ukraina men nästan varje dag faller bomber i närheten, berättar Viktor.
Har du mycket kontakt med familjen?
– Ja, vi pratar. Men nu är det nästan omöjligt för hela familjen att ta sig tillbaka eftersom min son är 19 år och måste vara med i armén. Han kan inte lämna för Sverige eller Europa, säger han.
Efter nästan två år som boende i kollektivet på Vikadamm har han nu fått en egen lägenhet i Surte.
– Jag är väldigt glad. Nu har jag ett eget rum och har möjligheten att vara ifred, det är jätteviktigt för mig. Jag kan träffa mina kompisar här och jag får ett privat utrymme. Det är fortfarande nära till Älvängen så jag kan enkelt träffa alla jag lärt känna där.
I Ale har han fått kompisar, något han beskriver som otroligt viktigt för att må bra. Varje söndag går han till Smyrnakyrkan för att träffa folk, lyssna och lära sig ännu bättre svenska.
– Det är viktigt. Jag bor ensam här och ibland kan det bli jobbigt psykiskt. Vi människor behöver prata med varandra och träffa andra personer för att må bra, säger han.
Samtidigt går den utbildade kirurgen nu arbetsförmedlingens etableringsprogram för att utveckla svenskan och komma in i samhället. Hela intervjun genomförs på svenska och det är tydligt att Viktor redan lärt sig språket bra, även om han själv är aningen självkritisk. Han förklarar att han snabbt vill ut i jobb så att han kan ge tillbaka till landet som han menar har givit honom så mycket.
– Jag måste bli bättre på språket, men det är väldigt svårt för mig, även om det blir bättre med tiden. Jag behöver svenskan för att klara arbetsförmedlingens prov. Då kan jag förhoppningsvis studera i Lund för att lära mig mer om medicin så att jag sedan kan komma ut i arbete igen. Jag hoppas på det, men det är en lång väg. Arbetsförmedlingen har gett mig ett år innan jag behöver klara provet, men jag tänker att jag vill klara det tidigare än så, förklarar Viktor och fortsätter:
– Sedan jag kom till Sverige har alla människor hjälpt och stöttat mig jättemycket. Jag vill bara säga tusen tack till alla. Tack Sverige!
Lägenhet i Surte är sparsamt inredd, när Viktor kom till Sverige hade han inget med sig. Alla möbler och köksredskap har han och de andra ukrainarna fått till skänks av generösa alebor. På väggarna hänger teckningar som hans dotter, som fyller tolv år denna veckan, målat under tiden på Vikadamm. Även om Viktor alltid är tacksam, glad och positiv varje gång vi ses – så medger han att de tuffa stunderna är återkommande. Han följer exempelvis inte nyhetsbevknaingen från hemlandet på samma sätt längre, det blir för jobbigt.
– Förut tittade jag på nyheterna varje dag, men det är väldigt jobbigt psykiskt, jag blir nervös, mår dåligt och då blir det svårt för mig att kunna fokusera på att lära mig allt som jag behöver kunna här i Sverige, förklarar Viktor.
Vad får dig att må bättre när du mår dåligt?
– Om jag inte mår bra så brukar jag gå till skogen eller mig ut och springa. Det hjälper mig att rensa huvudet. Jag gillar att träna och att gå på gym, men nu när gymmet är för dyrt så springer jag, cyklar och har köpt lite träningsredskap på second hand, säger Viktor och leer på det hoppfulla sättet som han alltid gör.
