Att berätta om sitt liv är inte något som är självklart för Maria Lind, men när lokaltidningen eftersökte ”maskrosbarn” valde hon att skicka ett mejl.
– Jag har inte pratat så mycket om min uppväxt med personer som inte tillhör familjen. Det känns konstigt, men jag tycker att det är ett viktigt ämne och därför vill jag dela med mig vad jag har varit med om, säger hon inför intervjun.
Maria minns tillbaka till en kaotisk barndom i Borås. Hennes föräldrar gick skilda vägar när hon endast var ett år och det var starten på en ond spiral.
– Det var en rörig barndom. Min mamma träffade en ny man som hade ett hett temperament och vi tvingades att trippa på tå runt honom. Sedan dess har jag haft svårt för människor med humörsvängningar, berättar hon och fortsätter:
– Mamma och hennes sambo valde till slut att separera. Han blev skogstokig och var inte snäll mot varken min mamma eller mina halvsyskon. Det var en väldigt jobbig period.
Under loppet av några år förlorade Maria även två syskon.
– Först dog min bror av hjärnhinneinflammation när han var två månader och sedan förlorade vi även min syster i spädbarnsdöd. Det var tuffa situationer för hela familjen, men framför allt för mamma.
Under tonåren fick Maria upp ögonen för ett annat problem som skulle komma att påverka hennes liv.
– Jag skulle klippa min syster och plötsligt ramlade mamma ihop i köket. Hon var medvetslös och vi tvingades att ringa efter en ambulans. Det visade sig då att hon hade fickorna fulla med olika tablettkartor. Min mammas dåvarande sambo visade mig också hennes alkoholgömmor. Jag hade inte misstänkt något och jag kände mig därför lurad, berättar Maria.
Därefter eskalerade missbruket och Maria kände en ständig oro för sin mammas hälsa.
– Jag hittade spritflaskor och tabletter överallt i vårt hem. Jag fick skynda mig hem från skolan för att undersöka att allt var okej. Gymnasietiden var värst. Mamma var ofta på sjukhuset och min skola låg i närheten. Länge var det de två platserna som jag tillbringade mest tid på och så ska det inte vara för en tonåring. Jag studerade omvårdnadsprogrammet och varje gång vi skulle ha praktik var jag rädd för att hamna på mammas avdelning.
Till slut valde Maria att fokusera mer på sitt eget liv. Hon flyttade till en lägenhet i Göteborg tillsammans med sin nuvarande man.
– Mamma ville inte bli bättre och därför fanns det ingen annan utväg för mig än att försöka leva mitt eget liv. Det blev en vändpunkt för mig och jag kunde då börja bearbeta allt jag varit med om, säger Maria, som i dag bor i en villa i Skepplanda tillsammans med sin man och deras tre barn.
– I allt mörker har det funnits fantastiska människor i mitt liv. Min pappa och hans sambo var en trygghet för mig under helgerna och loven. En av min mammas tidigare sambo var också guld värd, utan honom hade jag inte klarat mig. Och till sist måste jag nämna min mormor, som är en stor del i att jag är den jag är i dag. Jag tog ofta min tillflykt dit och där fick jag bara vara barn.
Att hjälpa andra människor har alltid varit viktigt för Maria. I dag arbetar hon som sjuksköterska inom hemsjukvården i Ale kommun.
– Jag bestämde mig för att arbeta inom sjukvården efter första gången mamma ramlade ihop i köket. Jag minns att ambulanspersonalen var otrevliga mot mig och mina syskon eftersom vi inte kände till att hon var alkoholist. Jag ville bli en bättre sjuksköterska än dem och det har jag blivit, säger Maria med ett leende.
Hur har din uppväxt påverkat din syn på alkohol?
– Det dröjde många år innan jag tyckte att det var okej att ta en öl eller ett glas vin till maten. Det kändes inte bra att göra det som förälder och jag är fortfarande ganska känslig mot det.
Hur mår din mamma i dag?
– Jag vet faktiskt inte. Vi har inte pratat på över ett år då hon återigen började att dricka efter några års uppehåll. Under den perioden kändes det som att hon hade släppt alkoholen och jag började få tillbaka min mamma, men det räckte med ett telefonsamtal för att jag skulle förstå att hon hade börjat dricka igen.
Hur känns det att inte ha någon kontakt med sin mamma?
– Blandade känslor. På ett sätt är det skönt. Jag kan fokusera på mitt liv och det jag mår bra av. Samtidigt är det också sorgligt. Jag vill ha tillbaka henne som mamma. Maria lyfter upp sin hund, Elton, i famnen innan hon konstaterar:
– Jag är nöjd med hur livet ser ut i dag. Jag har tre fantastiska barn, en underbar man och ett jobb som jag trivs med.
