ÖLANDA. I två veckor var Andreas spårlöst försvunnen och efter en stor sökinsats hittades 23-åringen avliden i Kungälv. Nu berättar hans mamma om den stora sorgen och saknaden efter sin son.
– Jag tror fortfarande att Andreas ska komma hem, säger Erika.
Söndagen den 24 maj försvann Andreas från sjukvården i Kungälv och kort därefter påbörjades en massiv sökinsats med över 700 personer som letade efter 23-åringen. FIKK (Frivilliga Insatser vid Kris och Katastrof) inledde sökandet och därefter kopplades Missing People in.
Två veckor efter att Andreas försvann kom beskedet som alla hade fruktat. Räddningstjänsten fick ett drunkningslarm i Kungälv och det visade sig vara Andreas som hade hittats i vattnet.
– Samtidigt som jag var förtvivlad under de två veckorna var jag hoppfull att Andreas skulle komma tillbaka, men när jag insåg att han var borta gick all luft ur mig. Det går inte att beskriva känslan. Ingen förälder ska behöva förlora sitt barn, säger Erika, några veckor efter dödsbeskedet.
Vi sitter på hennes terrass i Ölanda och Erika förklarar att hon i dag lever med starka skuldkänslor.
– Andreas mådde inte bra i slutet, han fick en psykos och det var jag som beslutade att köra honom till psykiatriakuten på Östra sjukhuset. Jag trodde att Andreas skulle vara trygg där, men det var han inte och det gör fruktansvärt ont, säger hon.
Väl inne på Östra sjukhuset blev Andreas bältad i två timmar innan han förflyttades till Kungälvs sjukhus. Det var där som han lyckades rymma.
– Enligt Kungälvs sjukhus skulle Andreas undersökas för allvarliga skallskador och det var på väg till röntgen som han rymde. En i personalen var med, men Andreas lyckades ändå ta sig ut, säger Erika och fortsätter:
– Det finns i dagsläget många frågor som jag inte har några svar på. Exempelvis vet jag inte hur eller varför Andreas hamnade i vattnet. Det är också mycket som är oklart runt hanteringen av Andreas på Kungälvs sjukhus. Det är jobbigt att tänka på att det här hade kunnat förhindrats.
Mitt i den stora sorgen och saknaden efter sin son vill Erika nu rikta ett tack till samtliga som har engagerat sig i sökandet efter Andreas.
– Jag blir varm i kroppen när jag tänker på alla som slet hela dagarna och lade ner all sin tid på att hitta Andreas. Det var en av de största sökinsatserna i Sverige och det värmer mitt mamma-hjärta när jag inser att Andreas hade många fina människor runt sig som brydde sig om honom. Många har skapat ett livslångt band mellan varandra och det är väldigt fint, säger Erika, som nu vill starta en fond i Andreas namn.
– Det är många ungdomar som mår dåligt och jag vill inte att de ska gå samma öde tillmötes som Andreas. Det är viktigt att vuxna är vuxna och att de tar eget ansvar för sina brister och att de inte lägger över det på de unga människorna. En fond i Andreas namn kan hjälpa dessa ungdomar.
Hur mår du i dag?
– Jag lever i förnekelse och försöker ta varje dag som den kommer. Någon gång kommer jag att brista, det är jag övertygad om. Jag tror fortfarande att Andreas ska komma hem och det är svårt att förstå att han inte gör det.
