NÖDINGE. Christer Stensson och Lasse Malm har jobbat ihop på Alebyggen i över 40 år. I fredags gjorde Lasse sin sista arbetsdag. Christer uppger att han tar ett år i taget.
Christer Stensson började sin tjänstgöring på Alebyggen våren 1984, ett halvår senare anslöt Lasse Malm. De har kamperat ihop i drygt fyra decennier. Båda har de varit fastighetsskötare, numera kvartersvärdar, under alla år.
– Vi jobbade tillsammans på Södra Klöverstigen i Nödinge under fem år. Nu är jag verksam i den norra delen av kommunen medan Lasse har blivit kvar här, förklarar Christer Stensson när vi träffas på Alebyggens kontor.
Lasse Malm, som kom till Alebyggen från Nödinge Verkstäder, erhöll både presenter och blommor när han tackades av på fredagsförmiddagen.
– Det är klart att det känns vemodigt. Jag kommer att sakna kollegorna och även jobbet i sig. Det har varit ett omväxlande arbete och du har fått träffa många nya människor. En del hyresgäster har du också lärt känna, säger Lasse.
Vad gör en kvartersvärd?
– Det är både inre och yttre skötsel. Det är alltifrån att byta en kranpackning eller fixa en krånglande spis till att klippa gräs och hålla rent runt sopstationerna.
Hur har jobbet förändrats över tid?
– Först och främst har maskinparken utvecklats enormt. Den är fantastisk idag! Vad det gäller jobbet i sig så är det lite mer administrativt nu för tiden. Du tar exempelvis ut dina egna serviceansökningar, säger Christer.
Var det bättre förr?
– Ja, till viss del. Tempot var lugnare, nu är det rejält uppskruvat hela tiden – men det gäller ju samhället i stort, säger Lasse.
Över 40 år som kollegor, har ni aldrig varit osams?
– Nej, vi har aldrig skällt på varandra. Sedan har vi ju gnabbats en del i lunchrummet eftersom han gillar Örebro i fotboll och Brynäs i hockey. För mig finns det ju bara Blåvitt och Frölunda, poängterar Lasse.
Som pensionär, hur ska du få tiden att gå?
– Det är inga problem. Min sambo har bestämt att vi ska klä om ett stall, så hon kommer sätta mig i arbete.
Christer Stensson har även han börjat snegla åt pensionärslivet, men är inte där riktigt ännu. Han nöjer sig med att konstatera:
– Jag tar ett år i taget!