För 41 år sedan föddes en pojk som hette Janne. Han växte upp i Bohus och barndomen hade minst sagt sina motgångar. Han blev ofta retad i skolan, framför allt för sitt hår och sina kläder.
– Jag har alltid varit annorlunda och blev därför retad. Jag hade långt hår och klädde mig inte som alla andra. Jag var ett lätt objekt att hacka på. Redan i lågstadiet började jag känna att något inte stämde.
Successivt började Janne utforska sina känslor och i tonåren stal han mammas smink och kläder.
– Jag såg hur alla killar betedde sig och kände att det inte var något för mig. Efter skoldagarna plockade jag alltid fram mammas smink och kläder när ingen annan var hemma. Hon upptäckte det en gång och då bestämde jag mig för att gömma det ännu mer, men det fungerade inte i längden. Jag började att må sämre och när jag var 24 år fick jag min första lägenhet. Då kunde jag vara mig själv hela tiden när jag var hemma.
2005 möttes Janne och Jenny på en förlovningsfest. De fattade tycke för varandra och två år senare var det dags för bröllop.
– Jag fick gömma mina känslor ännu mer när jag träffade Jenny och fortsätta låtsas vara hennes drömprins – men i slutet av 2007 hittade hon min låda med mina kvinnoprylar. Jag blev alldeles kall i kroppen, men det slutade därefter med att vi hade vår första tjejkväll.
Det räckte dock inte för Janne att vara Jonna endast i hemmet med stängda dörrar. Längtan efter att få uttrycka sitt riktiga jag blev ännu större och starkare med åren.
– Det blev alldeles för jobbigt att behöva skifta mellan att vara kvinna hemma och man ute bland folk. Min hjärna kunde inte hantera det och för tre och ett halvt år sedan hade jag mitt första samtal med en psykolog gällande en könsutredning. Jag valde till slut att berätta det för min familj och mina kollegor. De tog det väldigt bra och jag har kommit närmare dem.
På sin 40-årsdag för ett år sedan valde Jonna att ta steget fullt ut via ett inlägg på sin Facebooksida.
– Det var ett bra tillfälle och jag var väldigt nervös innan jag publicerade det. Jag skrev hela min historia och att jag nu är Jonna och inte Janne. Gillamarkeringarna och de positiva kommentarerna strömmade in. Jag blev alldeles varm inombords, säger Jonna med tårar i ögonen.
– Jag drömde om att få vara Jonna i över 30 år och nu är jag det fullt ut, men jag är fortfarande samma person som tidigare. Jag har bara andra kläder, smink och en annorlunda frisyr.
Jonna har inte genomgått någon könskorrigering och hon är osäker om hon kommer att göra det.
– Det finns en risk att operera sig och den är jag i nuläget inte beredd att ta. Nu står jag i kö för att få hjälp med att bland annat hitta min röst, men väntetiden är enormt lång och jag mår ibland väldigt dåligt över att behöva vänta, säger hon.
Jonnas stora passion i livet är racing och hon tävlar i serien TimeAttackNU.
– Jag har alltid varit intresserad av bilar och motorer. Bara för att jag alltid har identifierat mig som tjej betyder inte det att jag måste ha klassiska ”tjejintressen”. Det fungerar inte så. Jag är den jag är och jag har byggt min bil helt själv. Det är en fantastisk känsla att få sitta bakom ratten och köra fort. Då släpper jag allt det jobbiga i mitt liv och tänker enbart på att komma in över mållinjen på snabbast möjliga tid, säger Jonna.
Även bland hennes racingkonkurrenter var responsen positiv när hon kom ut som Jonna.
– Jag har hittills inte hört ett enda nedlåtande ord – tvärtom. Alla har tagit emot mig med öppna armar. Det finns fördomar om att motorsporten har en machokultur och så är det säkert på många sätt – men utvecklingen har gått framåt. Min historia är ett bevis på det och jag vill att alla ska kunna vara sig själv både ute på banan och i livet i stort.
I år slutade Jonna sjua i serien av 18 deltagare. Nästa år siktar hon på en topp fem-placering.
– Det hade varit så otroligt häftigt. Jag har tävlat i den här serien i fyra säsonger och jag tror att man presterar bättre ute på banan om man mår bra i övrigt och det gör jag verkligen just nu. Livet är härligt.
Följ Jonnas resa på instagram: gummiskoo
