LÖDÖSE. Karin Fischer Kristiansson, 55, och hunden Chapman tog hem silvret i tävlingslydnad på Nordiska Mästerskapen i Danmark. Nu berättar hon om den lilla sporten som tagit stor plats i hennes liv.
Hon har tidigare tagit medaljer på internationella mästerskap, men då när landslaget tävlat som lag. Silvret på Nordiska Mästerskapen är Karin Fischer Kristianssons och hunden Chapmans största individuella merit hittills.
– För oss är det stort. Vi har en historia av att ha ganska mycket stolpe ut. Vi vann SM-kvalet, men misslyckades i finalen. I VM-kvalet gick det jättebra, men väl i finalen så räckte vi inte till. Så nu var det väldigt roligt att vi höll hela vägen och fick stå på pallen, berättar Karin.
Hon håller på med tävlingslydnad, en gren inom hundsporten som går ut på att hunden – på signal – ska utföra olika moment.
– Man kanske kan likna det lite med hästarnas dressyr. Det är några moment som poängbedöms, det är en bedömningssport precis som dressyr eller simhoppning, förklarar Karin.
Hunden Chapman, även kallad ”Chappe”, har tränats av Karin sedan han var valp. Som treåring började ”Chappe” tävla i landslaget och snart fyller han nio år.
– Jag började ”träna” Chapman när han var åtta veckor gammal, men det beror också på vad man ser som träning. Jag tycker framgången är att man leker fram allt, med leksaker och godis. Då kan man börja när de är små. Det finns inga krav eller hårda metoder. Allt handlar bara om lek, säger hon.
Duon tävlar i klass 3, som är den högsta klassen. Karin beskriver sporten på elitnivå som väldigt nördig, något som hon själv tycker är kul men som kanske bidragit till att den inte fått ett större genomslag.
Hur länge har du hålla på med tävlingslydnad?
– Oj, det är nog i 25-30 år, säger Karin.
Vad gör det så roligt?
– Jag vet inte, jag råkade väl bli lite bra på det och då är det kul att fortsätta, säger Karin och skrattar innan hon fortsätter:
– Jag kommer från hästvärden, vilket är ganska vanligt inom den här sporten. Jag gillar att hålla på med djur, vara utomhus och träffa likasinnade. Det fungerar som återhämtning för mig, det här är min typ av mindfullnes.
Nu väntar lite vila från tävlingssäsongen innan VM-kvalet drar igång i maj. Därefter är det SM och ett eventuellt världsmästerskap på menyn. Karin berättar att hon har en hund till på 1,5 år, som är son till Chapman.
Är det också en framtida landslagshund?
– Det får vi se, han har inte riktigt samma kvaliteter, säger hon och skrattar.
Kan vilken hund som helst bli bra på tävlingslydnad?
– Ja, jag skulle säga att vilken hund som helst kan bli bra, men alla hundar kan inte bli bäst. Det är precis som med oss människor.
Hur tidigt märkte du att Chapman hade det i sig?
– Med honom märktes det ganska tidigt. Han hade tidigt en explosivitet, fart och arbetsvilja. Han är dessutom väldigt orädd för olika miljöer. En del hundar kan tycka att vissa miljöer eller ljud är jobbiga, men det har han inga problem med det.
