Lagändring ska göra kontaktförbud vanligare

Kontaktförbud, det som före 2011 kallades besöksförbud, används för att skydda personer som utsatts för exempelvis våld, hot om våld eller trakasserier. Oftast handlar det om att utfärda kontaktförbud mot en man till skydd för en kvinna. Kontaktförbuden utfärdas av en åklagare.

Andelen kontaktförbud som avslås har varit nästan oförändrad de senaste tio åren, men mellan olika delar av landet är skillnaderna stora. I fjol beviljades mindre än 20 procent (vid åklagarkammaren i Linköping) och över 40 procent i Luleå, Falun och Sundsvall.

Av alla ansökningar om kontaktförbud godkände åklagarkammaren i Uddevalla, som Lilla Edets kommun hör till, 29 procent av ansökningarna. Det är ungefär samma andel som i riket som helhet. Ale kommun som tillhör Göteborgs åklagarkammare beviljades endast 23% av ansökningarna om kontaktförbud.

– Det är otäckt att höra att det är så stora skillnader. Det ska ju inte spela någon roll var man bor, säger Adine Samadi, ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks).

Orsakerna bakom skillnaderna

Flera utredningar har genom åren försökt förklara de regionala skillnaderna i kontaktförbudsstatistiken, utan att landa i ett entydigt svar. Vice överåklagare Eva Johnsson, som arbetar med bland annat kontaktförbud på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum, pekar på orsaker både utanför och inne på den egna myndigheten.

– Åklagarna kan bara fatta beslut på de underlag som kommer in. Är det då så att du har en kammare som får in en hög andel ärenden där det inte finns någon förutsättning att gå vidare, så syns det förstås i statistiken.

Antalet ansökningar som kommer in till åklagarna skiljer sig mycket riktigt också åt mellan olika delar av landet.

– Räknar man per capita så borde det vara ungefär lika många som har behov av skydd oavsett var i landet man bor, säger Eva Johnsson.

– Ser vi skillnader där, så måste kamrarna gå vidare och till exempel fråga polisen: Varför får vi in så mycket färre ärenden här?

Skillnaden i hur många ansökningar som kommer in per capita hos varje åklagarkammare räcker inte ensamt för att förklara skillnaden i beviljandegrad.

– Sedan krävs förstås en enhetlig linje hos åklagarna. Det är den andra komponenten. I slutänden är det ju en åklagare som gör en bedömning, säger Eva Johnsson, som också pekar på att regioner som gjort utbildningsinsatser bland polis och åklagare har sett resultat i siffrorna.

Kunskap som nyckel

Just utbildningsinsatser är något Roks Adine Samadi efterlyser mer av. Hon menar att det behövs en generell kunskapsökning hos rättsvårdande myndigheter.

– Om inte rätt kunskap finns hos den som ska fatta beslutet, så finns risk att den nya lagen ändå faller platt.

– Det finns ett systematiskt våld; strukturer som gör att våldet riktar sig mot kvinnor och barn, men ändå blir många kvinnor inte trodda. Det är så skuld- och skambelagt, så risken är att får en kvinna inte rätt bemötande från början, försvinner hon och kommer kanske inte tillbaka, säger Adine Samadi.

– När kunskapen finns, så blir åtgärderna ofta bra, men det bygger på att kunskapen finns i alla led.

Till halvårsskiftet föreslås en skärpning av lagen om kontaktförbud träda i kraft. I utredningen bakom lagen finns en förhoppning om att den också ska göra tillämpningen mer enhetlig över landet. Det ska också krävas mindre för att ta till utökade kontaktförbud, som i dag bara används i en bråkdel av fallen. Det välkomnas av Roks Adine Samadi:

– Att lätta på beviskraven ser vi som viktigt, och vi ser att man måste värdera kvinnornas berättelser högre, eftersom vi vet att våldet är så utbrett.