Lasse är ett med Alebacken

När planerna på en skidbacke i Alafors tog form var han i 20-årsåldern. Han är den ende som varit med från första början och som fortfarande är aktiv i föreningen. Lasse var med när träden började sågas ner 1967 – och har sedan dess följt Alebackens utveckling på nära håll.

Även fast det inte är någon snö i backen när lokaltidningen får till en träff med Lasse, går det att se stoltheten när han blickar upp mot den branta sluttningen.

– Det är enormt faktiskt, vilken resa vi har gjort, säger han.

Han minns den första repliften där barnen fick kämpa sig uppför backen, de första vintrarna med snökanoner och alla dagar då anläggningen fyllts av skidåkare från både när och fjärran.

Men han minns också tuffa perioder.

Lasse minns särskilt en dag när han och hans vapendragare Sven Nilsson funderade på om det var värt allt arbete.

– Vi sa: ”Nä nu skiter vi i det här”.

Men rätt som det var, en kväll, dök det upp en bil. Ur bilen klev en kvinna som frågade om Väst Alpin fick börja träna i backen.

– Därefter kom också Partille Alpin. Plötsligt var det verksamhet här fyra dagar i veckan. Alebacken fick en fast inkomst.

För många i trakten är Lasse kanske mer känd som ”Däck-Lasse”, efter däckverkstaden han drev i Nol i 30 år. Under vinterhalvåret gick oftast bilen direkt till backen efter jobbet.

– Jag åkte snabbt hem och gjorde i ordning några mackor, för att sedan åka till backen. Så såg det ut, berättar han.

Arbetet har varit omfattande och Lasse återkommer gärna till människorna som gjort det möjligt. Gruppen runt Alebacken har genom åren präglats av en stark sammanhållning.

– Det är så många som varit med och hjälp till. Vi har alltid strävat åt samma håll och försökt utveckla saker i och runt backen. Det har gjort den till vad den är idag.

Som en symbol för den vänskap och sammanhållning som vuxit fram kring Alebacken dyker en annan av backens eldsjälar upp. Kjell Thorsson har sett Lasses bil stå parkerad vid anläggningen en helt vanlig förmiddag i augusti.

– Jag trodde alltid att något stod på tok, säger Kjell med ett skratt.

Det går inte att komma ifrån att skidbacken är beroende av något som ingen förening kan styra över. Vädret.

Den gångna vintern blev därför extra viktig. Alebacken kunde hålla öppet i 71 dagar – en av historiens starkaste vintrar.

– Det var jätteviktigt. Det var också fantastiskt att se hur folk runt om ställde upp. Företagare och andra har också stöttat ekonomiskt.

Vad tror du om backens framtid?

– Så länge det blir frost i några sammanhängande dagar varje år finns det gott hopp. Vi har en stor kapacitet, men är beroende av kallt väder. Om liften döms ut har inte förningen de musklerna som krävs för att köpa en ny. Då kommer vi att behöva stöd.

Tror du att det fortsatt kommer att finnas ideella krafter som dig?

– Det kommer det alltid att finnas, men det är hård konkurrens om dem idag. Både barn och vuxna har fullt upp med så mycket annat.

Även om Lasse inte längre kan hjälpa till i samma utsträckning som tidigare är han fortfarande bara ett samtal bort när Alebcaken behöver en problemlösare av rang.

– De kan alltid ringa om de behöver hjälp, jag bor inte så långt bort, avslutar han.