Nyhetsrapporteringen av pandemin eller coronavirusets framfart i Sverige och världen upptar allt mer av vår tid. Plötsligt har tidigare mindre kända experter blivit kända för hela folket och gästar såväl nyhetsstudios som underhållningsprogram. En av de som syns och hörs mycket är Thomas Lindén, 57, chef för avdelningen kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården på Socialstyrelsen. Många alebor har med all rätt reagerat. Det är nämligen en tidigare älvängen- och alaforsbo som klivit in i rampljuset.
Är den massmediala uppmärksamheten vad ni förväntade er?
– Med över 15 000 smittade och 1400 döda i Sverige är det nog inte så överraskande att uppmärksamheten är stor. Alla är ju även påverkade av restriktioner kring hur vi reser och umgås, så detta påverkar oss alla, verkligen.
Ni har gått från ganska anonyma experter till rikskändisar. Hur har det varit?
– Det viktigaste är att få jobbet gjort och att nå ut med de viktigaste budskapen: Folkhälsomyndigheten upprepar att vi ska tvätta händerna och inte umgås i grupp eller resa. Vi på Socialstyrelsen försöker, förutom budskapen om hur det står till med skyddsmateriel och intensivvårdsplatser, nå ut med budskapet att man ska även nu besöka sjukvården när man behöver; om man blir akut sjuk eller behöver besöka sin vårdcentral för att hålla sig frisk. Det är viktigt och sjukvården fungerar för annat än covid också. De mindre viktiga besöken kan man få vänta med och dessa ställer sjukvården också in.
– Många hör av sig med hejarop och beröm och det känns gott. Många arbetar hårt och snabbt för att hjälpa sjukvården klara av sitt uppdrag. Några som hör av sig är arga för att vi inte gör som de tycker vi ska göra och en del av dem är också rejält otrevliga, men det är en mycket liten andel av alla.
Thomas Lindén växte upp i det som skulle bli Ale kommun. Mamma Doris var distriktssköterska och pappa Gösta folkskollärare. Thomas var äldst av fyra syskon, Martin, Maria och Ulrika.
Vad minns du från din barndom?
– Pappa var först hantverkare, en duktig målare, men var intresserad av det akademiska och utbildade sig i Uppsala till lärare. Efter examen fick han jobb som lärare på Älvängenskolan och mamma som distriktssköterska hos provinsialläkaren i Älvängen. Vi flyttade in i en trerummare i arbetarbostäderna på Ängen i Älvängen och bodde där tills pappa började på Alaforsskolan och vi flyttade till ett hus på Lindängsvägen. Då fick jag byta skola till Alaforsskolan. De hade fått nya fina tillfälliga baracker för det var så många barn som skulle börja skolan då. Jag minns simning i den nybyggda simhallen i Skepplanda och scouterna i Nol. Som tonåring sjöng jag i ungdomskören i Älvängens missionskyrka.
– Efter gymnasiet i Kungälv blev det militärtjänst. Under den tiden flyttade min lillasyster in i mitt rum i föräldrahemmet och det var en stark signal om att det var dags att flytta hemifrån. Sedan dess har jag bott i eller nära Göteborg, förutom en period när vi bodde i Australien.
Att mamma Doris lyckats fånga Thomas intresse för människan och kroppen visade sig tidigt. Han blev läkare med dubbel behörighet i neurologi och psykiatri.
Var det ett självklart yrkesval?
– Nej, inte alls! I början på 80-talet var jag väldigt intresserad av något nytt som kallades datorer. Jag började studera elektroteknik på Chalmers, men blev väldigt besviken. Lärarna där tillät oss inte att använda miniräknare, för att det skulle hindra oss att lära oss använda räknestickan ordentligt. Jag var dåligt informerad förstås, men slutade efter bara en termin. Sedan blev det medicin i stället.
Livet tog med honom på ett nytt äventyr när han bestämde sig för att doktorera om Stroke. Avhandlingen belyste de problem med minne, tänkande och känsloliv som en person med stroke drabbas av. Forskarutbildningen innebar att han fick studera epidemiologi både på WHO och på Erasmusuniversitetet i Rotterdam, Nederländerna, och fick disputera med sin avhandling år 2006. Det innebar senare att han fick chansen att vara med och starta upp en stor världsomspännande forskningsstudie i Melbourne, Australien. Här blev Thomas professor i ämnet. Efter ett drygt år utomlands bestämde sig familjen för att flytta hem igen.
Sedan en tid tillbaka jobbar Thomas på Socialstyrelsen där han är chef för avdelningen för kunskapsstyrning i hälso- och sjukvården och landets statschefläkare. Aktuellt är att han nyligen fick presentera de nya nationella principerna för prioritering inom intensivvård. De innebär att ingen prioritering får ske utifrån patientens ålder, sociala situation eller funktionsnedsättning. Det handlar istället om patientens biologiska ålder, vilket kräver en professionell bedömning av bland annat hjärtats och lungornas kondition samt andra centrala organ. Riktlinjerna togs fram för att vara ett stöd i vården om det skulle komma att krävas beslut om vem eller vilka som ska prioriteras intensivvård.
– Vi har sedan 1997 principer för prioritering av sjukvård i Sverige och det är de samma som gäller nu. Men situationen är annorlunda och vi behövde förtydliga dem.
Vilken roll spelar du i det dagliga arbetet i kampen mot pandemin?
– Vi har etablerat en särskild organisation för att se till att de regioner och kommuner som inte haft tillräckliga lager av förbrukningsmateriel och skyddsutrustning får det. Där kan vi både köpa in materiel och flytta materiel från andra regioner som har bättre lager. I hela landet byggs nu kapaciteten för intensivvård ut. Där står vi för lägesbild, samordning och i viss mån materiel. Dessutom ger vi, som vanligt, råd, anvisningar och kunskapsstöd till vården i de speciella frågor som kommer med pandemin. Vi ger också regeringen underlag för de beslut de behöver fatta.
Hur nära har ni varit att ge politiken råd om betydligt skarpare restriktioner?
– Det är viktigt att tänka på konsekvenserna av hårdare restriktioner. Precis som viruset värst drabbar dem med minst medicinska marginaler, drabbar nedstängningen av samhället dem hårdast som har minst sociala och ekonomiska marginaler. En 60-åring som blir arbetslös kanske aldrig kommer tillbaka i arbete igen. En trångbodd har svårt att hålla distansen till andra människor. Har man inte egen bil, får man åka kollektivt och alla har inte möjlighet att stödja sina barns lärande om skolorna stänger. Det måste man också ta med i bilden och jag tror inte att ”hårdare tag” hade gjort så stor skillnad att det varit värt det.
Vad tror du om Liseberg och Gröna Lund i sommar?
–Viruset är nytt och vi vet inte allt om det än. Men en normal influensasäsong är ungefär tre månader. Strategin just nu är att ”platta ut kurvan” det vill säga sprida ut insjuknandet under en längre tid. Min gissning är inte bättre än någon annans, men jag tror att juli och augusti kommer att se mer normala ut än mars och april.
Den som drömmer om en utlandssemester i år…vad säger du till dem?
–Det är svårt att veta hur snabbt restriktionerna på resande lyfts när väl pandemin är över, liksom hur flygbolagens kapacitet ser ut efteråt. Personalen är ju permitterad både på flygen och hotellen. Men vi har ett mycket vackert land att semestra i här hemma. Kanske är det läge att stötta STF (Svenska Turistföreningen), som har svåra tider just nu.
Har du koll på Ale?
– Jajamän. Av oss fyra syskon finns nu två i Stockholm men två är kvar i Ale, så jag hälsar på med ojämna mellanrum. Då får man ibland bläddra i Alekuriren också!
