ALE. I början av 2025 omhändertogs Helenas två barn, Louise, 5, och Olle 2 år. Det var slutet på en familjetragedi där pappan gripits för barnvåldtäkt, men det blev också startskottet för en mammas kamp att få tillbaka sina barn.
– Jag tänker aldrig ge upp, säger Helena.
En gråmulen dag hösten 2024 skulle bli Helenas mörkaste dag i livet. Hon satt i ett samtal med chefen när telefonen ringde. Det var socialtjänsten i Ale som fått in en orosanmälan. Vad den gällde kunde de inte berätta, bara att hon omgående skulle hämta sina två barn och komma till socialtjänsten. En timme senare sitter de på kontoret i Nödinge och en lika otäck som overklig händelse spelas upp. Orosanmälan kommer från dagmamman som Helena precis hämtat sina barn hos. Louise har berättat om saker som pappa har gjort, som hon inte tycker om och är rädd för.
– Jag hade svårt att ta in vad som sades. Vi hade ändå levt ihop under elva år och även om vi har haft tuffa perioder var det otänkbart att Martin skulle ha utsatt vårt barn för något så vidrigt, berättar Helena.
Senare på kvällen greps hennes man och polisen genomförde en husrannsakan. Socialtjänsten tog beslut om att placera Helena och barnen i ett utredningshem. Där fick hon reda på att hennes förmåga att ta ansvar för barnen skulle utredas. Det fanns nämligen en besvärande bakgrund.
För snart tio år sedan flyttade Helena och Martin till Älvängen. I januari 2020 föds deras dotter Louise. En tuff tid väntar, då Helena drabbas av en förlossningspsykos och en återhämtning som tog lång tid. Martins hälsa är också svajig. Han är psykiskt svag och Helena berättar att han genomgick en livskris med självmordstankar.
I februari 2023 föds sonen Olle. Det fanns en stor oro för att Helena skulle drabbas av en ny psykos, men den här gången gick det bättre.
– Istället fick vi andra problem. Louise som precis blivit blöjfri gick tillbaka i utvecklingen när Olle föddes. Hon blev riktigt trotsig och Olle hade sömnsvårigheter. Vi fick gå en ABC-kurs på familjecentralen för att lära oss hantera situationen med barnen, berättar Helena.
Helena, Martin, två barn och ett antal katter har en tuff vardag. Tuffast är det för Helena som är hemma med barnen. Hon får sällan sova ostört och känner att krafterna börjar sina. En dag ringer hon Martin och ber honom komma hem. Det går inte längre. Hon vill åka till psykakuten och be om hjälp. Vad hon inte förstod var att även Martin mådde dåligt.
– Han ringer mig när jag kommit fram till psykakuten och säker att han inte orkar längre. Han uttryckte det på ett sätt som skrämde mig, att han planerade att ta livet av sig själv – och barnen. I efterhand säger han att det var en feltolkning. Polis och jourläkare ryckte ut, även socialtjänsten blev inkopplad, säger Helena.
Barnen är hos dagmamma och föräldrarna turas om att hämta dem. En höstdag ringer Helenas telefon under ett möte på jobbet.
– Det är ett chockbesked. Jag skulle hämta barnen och åka till socialkontoret omgående. Jag fick inte kontakta Martin. Polisen förberedde ett gripande, berättar hon.
Martin häktades misstänkt för barnvåldtäkt och under elva veckor placerades familjen på ett utredningshem, långt från hemmet. Vad som väntade med den häktade pappan var det ingen som visste, men placeringen var ett sätt att skydda familjen.
– Att det skulle påbörjas en utredning om min lämplighet som förälder var jag inte medveten om först. Jag trodde bara att vi skulle bo där för att få lugn och ro efter den turbulens som uppstod när allt uppdagades och Martin greps. Jag var en förälder i djup kris, säger Helena.
Av journalanteckningar från veckorna på hemmet framgår att Helena efter några omskakande dagar med ångest landar och växer som förälder, men det finns också en oro för att hennes omsorg om barnen är otillräcklig. Utredningen föreslår fortsatt stöd i hemmet och värnar om dotterns behov att bearbeta sina upplevelser kring övergreppen.
När familjen återvänder hem i början av 2025 ska ett nytt liv påbörjas. Socialtjänsten behöll kontakten och frågade tidigt hur Helena såg på att familjehemsplacera barnen.
– Första gången de frågade bröt jag ihop. Barnen hade haft tillräckligt med tragik. Ska de förlora sin mamma också? Min uppfattning var att de hade det bättre hos mig och jag tyckte att en kontaktfamilj hade kunnat avlasta mig, säger hon.
I början på februari förra året blev det skarpt läge. Helena informerades om varför socialtjänsten ville att barnen skulle placeras. Deras utredning slog fast att mamman brister i omsorgen och att hon inte haft förmågan att stötta och skydda dottern mot övergrepp. ”Trots omfattande stöd och avlastning har mammans föräldraförmåga inte förbättrats” står det.
Nu har det gått 13 månader sedan Helena förlorade sina barn. Fram till årsskiftet fick hon träffa dem två timmar var tredje vecka. Med juridisk hjälp har hon också fått rätt att träffa dem enskilt var åttonde vecka. Kampen om att få tillbaka sina barn har bara börjat.
– Socialtjänsten i Ale kommun har mycket att förklara. När barn blir familjehemsplacerade ska syftet alltid vara att verka för en återgång till föräldrarna. Så är det inte i mitt fall. Jag har efterfrågat en planering och dialog om hur mina barn ska kunna återvända hem. Vad är det som gör att socialtjänsten i mitt fall väljer att helt gå emot de regler och riktlinjer som finns? undrar Helena.
Helenas exmake, Martin, avtjänar nu ett fem år långt fängelsestraff för grov barnvåldtäkt. Helenas å sin sida fortsätter sin kamp för att återförenas med sina barn.
Fotnot: Alla namngivna personer heter egentligen något annat.
TEXT:
Peach 
