O-Ringens familjefest fortsatte

Det är svårt att hitta en ledig kvadratmeter. Mellan tält, serveringar, klubbflaggor och försäljare rör sig orienterare i alla åldrar. Några värmer upp inför start, andra analyserar vägval över kartor eller pustar ut efter målgång.

Den största klubben på plats är OK Kåre från Falun med 213 deltagare. Linköpings OK följer tätt bakom med 179, medan värdklubben OK Alehof har 67 löpare till tisdagens etapp.

Men O-Ringen handlar om betydligt mer än statistik.

I startlistorna samsas barn som precis lärt sig läsa karta med veteraner som passerat 90-årsstrecket. I herrarnas H90-klass finns fem deltagare – ett bevis på att orientering är en idrott som kan följa utövaren genom hela livet.

Samtidigt lockar arrangemanget deltagare från hela världen. En av dem är Sam Carryer, 20, som rest från Nya Zeeland.
– Jag är här för andra gången. Förutsättningarna i Sverige och Norge är fantastiska. Jag älskar att orientera i den här miljön, även om det är väldigt långt att resa, säger han.
Tisdagens bana bjöd honom på en ordentlig utmaning.
– Den var tekniskt svår med många höjdskillnader, högt gräs och svårlästa partier. Men det är precis det som gör det roligt. Stämningen runt O-Ringen är dessutom helt obeskrivlig och ett av de starkaste skälen till varför man åker hit. Just love it.

O-Ringen har arrangerats sedan 1965 och femdagarstävlingen är fortfarande kärnan i evenemanget. Många väljer dock att springa enstaka öppna banor. TTELA:s chefredaktör Fredrik Hofflander tog ett sent beslut att själv ge sig ut i skogen.
– Jag är medlem i Göteborg-Majornas OK som är medarrangör, så det var lite på gränsen. Men dagens förutsättningar gjorde att jag inte kunde låta bli. Det var svårt – men fantastiskt roligt, säger han.

Han lyfter också fram något som många förknippar med orienteringssporten.
– Orienterare är ett speciellt släkte. Kom tillbaka i morgon så finns det knappt ett spår kvar av arrangemanget. Inte ens ett tuggummi ligger kvar.

För den oinvigde ser terrängen nästan omöjlig ut. Alekuriren följer med den tidigare landslagslöparen Lars-Erik Undeland ut i skogen. Medan reportern försiktigt letar fotfäste över stenblock och genom tät vegetation flyger löparna fram mellan träden och över bergsknallarna.
– Håll bara uppsikt. Det kan komma en orienterare från vilket håll som helst, säger han med ett leende.

Trots den höga farten är skador tämligen ovanliga.
– De verkar alltid veta exakt var de sätter ner fötterna. Och orienterare springer i alla väder. En orienteringstävling ställs nästan aldrig in.

Även Marcus Gåverud, som levererar mat till O-Ringen, passade på att springa en öppen bana.
– Jag kom in i orienteringen för åtta år sedan när mina barn började. Det känns som en enda stor familj där alla ger positiv energi. Dessutom är det en idrott man kan hålla på med hela livet.

Efter två etapper i Bohus väntar nu en vilodag för merparten av deltagarna. Eliten springer däremot en sprint i centrala Göteborg på onsdagen innan O-Ringen fortsätter i Slottsskogen under torsdagen.