ALAFORS. De viger sina yrkesliv åt det viktiga uppdraget att hjälpa skadade och sjuka djur – men bristen på utbildade veterinärer är påtaglig. På Norra Djurakuten i Alafors märks ett ökat tryck på personalen.
Norra Djurakuten har i dag en personalstyrka på tio personer, men endast en arbetar heltid. Vården som de erbjuder riktar sig främst till hundar och katter.
– Det finns likheter, men även olikheter i kroppsfunktionen mellan olika sorters djurslag. För att behärska sjukdomsproblematiken för ett djurslag krävs i många fall specifik kunskap och utbildning. På vår klinik har vi därför valt att specialisera oss på hundar och katter. Detta för att vi ska kunna hjälpa dem på bästa sätt, säger vd Cecilia Abelson.
Ulf Ytterberg och Barbara Marques är legitimerade veterinärer – en yrkestitel som båda drömde om redan som barn.
– Som sexåring ville jag bli veterinär, men dessvärre var jag allergisk och min läkare avrådde mig från detta yrkesval. I mitt fall gick det trots allt bra, men det finns de veterinärer som fått avbryta sin karriär av denna anledning. Många vill bli veterinär eftersom de älskar hundar, men jag har alltid tyckt att katter är särskilt charmiga, säger Ulf.
– Jag har alltid älskat alla djur och när jag insåg att det fanns ett yrke där jag kunde hjälpa dem var det självklart för mig att jag skulle jobba med det, fortsätter Barbara.
Ett vanligt drömyrke till trots råder det i dag brist på veterinärer runt om i landet, enligt Distriktsveterinärerna. Den ansträngda situationen är något som även Norra Djurakuten känner av.
– Det är svårt att rekrytera nya veterinärer och det finns olika anledningar till det. En är att det endast finns ett universitet i Sverige som erbjuder veterinärutbildning. En del av behovet täcks upp av att antalet veterinärer med utländsk härkomst, men tyvärr råder det ändå ett stort underskott av veterinärer. Det är även ont om utbildade djursjukskötare med passande kompetens, säger Ulf och fortsätter:
– Antalet veterinär är större i dag än för några år sedan, men det är färre som jobbar heltid. Djurägarna är mer engagerade och pålästa jämfört med förr. Det sätter press på veterinären att göra sitt bästa – vilket är bra, men kan också bli en källa till stress. Husdjur ses som en fullvärdig familjemedlem och i många vill man att man ska göra ”allt” för att bota eller lindra deras husdjurs problem.
Barbara Marques fyller i:
– Inte sällan är det svårt att släppa arbetet efter dagens slut. Man måste ständigt hålla sig ”à jour” och läsa på om nya behandlingsmetoder. Emotionellt är det också tufft när man ska ta svåra beslut om liv och död.
Hur är det att ge det beskedet?
– I början var det jobbigt, och det kan fortfarande kännas tungt att föreslå djurägaren att avlivning tyvärr är den bästa lösningen för djuret. I dessa situationer måste man stödja djurägaren i beslutet och förhålla sig professionellt för att orka med, svarar Barbara.
Ulf Ytterberg har lång erfarenhet av yrket och har från nära håll sett hur det har utvecklats under de senaste åren.
– Veterinärmedicinen utvecklas ständigt. Diagnostiken är så mycket bättre i dag jämfört med tidigare. För många av de sjukdomar som människor har finns en motsvarande eller liknande version hos djur. I många fall går dessa sjukdomar numer att behandla framgångsrikt, säger han.
Vilka är de vanligaste anledningarna till att djuren kommer till er?
– Att de har ont någonstans. Hudsjukdomar och magtarmproblem är vanliga och de senaste decennierna har vi fått upp ögonen för mer avancerad tandvård, säger Barbara.
– Tidigare i dag opererade jag en katt som hade en sårskada, troligen ett bitsår, men katter berättar ju inte vad de har varit med om, fortsätter Ulf med ett leende.
Vad är det bästa med det här yrket?
– Vi kan lindra lidande. Ibland kan vi till och med rädda liv, och vi får ofta uppskattning för vårt arbete – i alla fall av djurägarna. Jag har arbetat som veterinär i 40 år och tycker att jobbet är, trots vissa baksidor, helt fantastiskt. Gensvaret från djurägarna är ofta det som bär oss fram och den ena dagen blir sällan den andra lik, avslutar Ulf.
