ALE. När det finns en allvarlig risk för att ett barns hälsa och utveckling kan skadas samt när behövlig vård inte kan ges på frivillig väg kan ett tvångsomhändertagande tillämpas. Dessförinnan krävs dock en omfattande utredning, förklarar Annica Pannblom Bram, enhetschef på barn- och ungdomsenheten i Ale kommun.
Under den senaste månaden har en ryktesspridning blossat upp i arabiska sociala medier kring tvångsomhändertagande av barn. Familjers ilska och sorg har riktats i vad som beskrivs som en påverkanskampanj där svenska myndigheter uppges stjäla barn.
– Det är desinformation som på alla sätt saknar grund. Vid ett tvångsomhändertagande har socialtjänsten alltid en skyldighet att arbeta för att barnet ska flytta hem till sin familj igen, säger Annica Pannblom Bram.
Vad krävs då för att ett barn ska bli tvångsomhändertaget? Enligt Pannblom Bram måste tre förutsättningar uppfyllas för att LVU-lagstiftningen (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) ska tillämpas.
– Antingen ska det finnas missförhållanden i hemmiljön som utgör en påtaglig risk för att barnets hälsa och utveckling ska skadas. Det kan också handla om att det finns påtagliga risker i barnets beteende, att han eller hon exempelvis hamnar i kriminalitet eller i ett missbruk. Vi kan inte heller tvångsomhänderta ett barn om det finns ett samtycke till behövlig vård med de berörda i ärendet, säger hon och fortsätter:
–Är vi överens med vårdnadshavarna behöver vi inte använda oss av tvångslagstiftning – men saknar vi ett samtycke är det riskfaktorerna i förhållande till de skyddsfaktor som finns kring barnet som utgör grund till om LVU-lagstiftningen är tillämplig eller inte.
Hur ser en sådan utredning ut?
– I samtliga utredningar undersöker vi hur olika förhållanden ser ut kring ett barn eller ungdom. Vi undersöker bland annat föräldrarnas förmåga att tillgodose barnets behov. Beslutet grundar sig alltid i uppgifter som vi får in efter samtal med sakkunniga, vårdnadshavare och barn. Vi ställer riskfaktorer och skyddsfaktorer mot varandra för att se om de är tillräckliga för barnet utifrån vad som har framkommit.
Pannblom Bram poängterar också att det inte är socialtjänsten som tar beslut om ett tvångsomhändertagande.
– Vi lämnar endast ett förslag om beslut till politikerna i kommunen. Det är sedan upp till dem att bestämma om ärendet ska skickas till Förvaltningsrätten och det är till sist domstolen som avgör om ett barn eller ungdom behöver vårdas utanför det egna hemmet.
Av samtliga ärenden som socialtjänsten hanterar är det få som slutar med ett tvångsomhändertagande.
– Det är ytterst få ärenden där LVU-lagstiftningen tillämpas, avslutar Pannblom Bram.
