Farivar Pordam är uppvuxen i Iran, där han studerade revision och ekonomi. När han bestämde sig för att bli kristen uppstod stora problem, eftersom Iran är en islamisk stat där andra religiösa uppfattningar inte är accepterade. Det är en tid han helst inte vill tänka tillbaka på, men han beskriver det som en ständig kamp där han fick se döden med egna ögon.
– Det var helt enkelt inte möjligt att bo kvar och överleva. Man måste förstå att när någon tvingas att emigrera är det på grund av att problemen är oöverkomliga, säger han.
Farivar tog beslutet att fly. Gummibåten han färdades med över Egeiska havet kapsejsade och han hade legat i vattnet nästan ett dygn när han hamnade på sjukhus i Grekland. När han insåg att han skulle bli tillbakaskickad till Iran, rymde han från sjukhuset och fortsatte sin mödosamma färd genom Europa, långa sträckor till fots. Väl framme i Tyskland kunde han ta tåget till Sverige och hamnade på en flyktingförläggning i Östersund. Fast även där fick han uppleva svårigheter eftersom han var ensam kristen bland många muslimer.
– Men jag fick vänner också, och mycket stöd. När jag fick träffa uppehållstillstånd kom jag till Älvängen och här ordnade kommunen ett rum, men jag kände mig fortfarande ensam. Jag sökte mig till Equmeniakyrkan, och fick kontakt med Jan och Sonja Erixon som sa att jag kunde få bo hos dem.
De ville hjälpa till
Jan och Sonjas egna barn är utflugna för länge sedan, och med ett stort hus kände de att de ville hjälpa till. Farivar blev snabbt som en familjemedlem, och makarna Erixon kan inte nog poängtera hur mycket han tillfört i deras liv.
– Vi har fått lära oss mycket om utsatta flyktingars livsöden och hur mycket vi tar för givet här i Sverige. Farivar är en otroligt omtänksam människa med mycket värme och humor. Vi har haft så många givande samtal vid köksbordet.
Farivar själv är tacksam för att han fick komma just till familjen Erixon, där han känner sig trygg och älskad.
– Jag kallar dem min farmor och farfar, de betyder så mycket för mig.
I våras fick Farivar jobb i Lilla Edets kommun som en av tre kulturcoacher. Förutom persiska talar han nämligen också dari, turkiska och arabiska. Hans roll är att guida andra nyanlända in i det svenska samhället och dess olika institutioner. Att som ny i Sverige fylla i blanketter och förstå det svenska systemet är ju näst intill hopplöst om man inte för hjälp av någon som dels kan svenska bra, men också kan kommunicera på ens eget språk. Många nyanlända kommer dessutom från kulturer som skiljer sig väldigt mycket från den svenska.
Det känns så viktigt
– Det känns så viktigt att integrera nyanlända så att de kan utbilda sig, få jobb och bidra till samhället. Integration betyder inte att man måste glömma varifrån man kommer, men man måste också lära sig det nya språket och hur det fungerar här. Då kan man också få nya vänner, säger Farivar.
Hans stora sorg är att han inte har träffat sin familj sedan han flydde för sju år sedan, och han är mycket orolig för sin mamma som inte mår bra. Att återvända tillbaka till Iran är dock en omöjlighet.
Vid sidan av sitt arbete som kulturcoach läser Farivar engelska, svenska och matte på Komvux. Han håller också på att ta körkort, och hoppas kunna läsa vidare till apotekare.
– Farivar har ett fantastiskt driv, så han kan nog bli vad han vill. Vi hoppas att hans begåvning ska fortsätta bidra till vårt samhälles mentala och andliga hälsa, säger Jan Erixon.
PERNILLA FREDHOLM
