Hennes bror och hennes 39-årige son får inte lämna Ukraina. Hennes föräldrar, som båda är över 80 år, får lämna – men kan inte.
– Det är inte möjligt eftersom att det inte finns folk som kan hjälpa dem över gränsen. De är kvar där och bor bara fem mil från Mariupol, berättar Zhanna Kalynovska och beskriver känslorna som uppstod när kriget bröt ut.
– Det är hemskt och första dagarna grät jag bara. Jag kunde inte sova, inte äta eller ens tänka på andra saker. Sedan förstår man att man måste jobba. Jag ber till gud.
I hemlandet arbetade hon som gymnasielärare i över 30 år. När Ale kommun sökte en ukrainsktalande studiehandledare, såg hon en chans att kunna hjälpa till och för drygt en månad sedan klev hon på tjänsten.
– Jag tror absolut att det är nödvändigt för eleverna att ha stöd och hjälp för att må lite bättre.
Idag arbetar hon på Kyrkbyskolan, Nödingeskolan och Garnvindeskolan – de skolor som hittills fått nya elever från Ukraina. I dagsläget rör det sig om drygt fem elever – men Zhanna berättar att man är redo på att läget kan komma att förändras.
– Vi väntar på att det kommer fler, när fler har registrerats hos Migrationsverket.
Tack vare Zhannas språkkunskaper har barnen snabbt kunnat få en trygg vuxen att kommunicera med.
– De känner att de har en nära person från hemlandet. Det får dem att känna sig tryggare, säger Zhanna och berättar om hur en elev i årskurs två ventilerat något som fastnat på 8-åringens näthinna.
– Han berättade hur han och familjen hade vaknat av att en rysk pansarvagn kört in i deras trädgård. För honom var det väldigt viktigt att prata, han var fylld med känslor. Men alla barn är olika.
Vad är det viktigaste för att välkomna dessa elever på ett bra sätt?
– Jag tror att det är väldigt individuellt, alla fungerar olika. Men det räcker att de bara får lära sig att kunna säga ”Vad heter du?” och ”Jag heter”, säger Zhanna och berättar hur klasskompisarna i lågstadiet tagit emot de nya eleverna på ett föredömligt sätt.
– Alla elever har varit så snälla och visat så mycket omtanke. Alla har velat hålla den nya eleven i handen, säga att den får stå först i kön och visa vägen till bamba. Det betyder jättemycket, berättar hon och fortsätter:
– Det handlar om att känna en trygghet och förstå att alla människor runt omkring, oavsett om det talar andra språk, vill hjälpa till och har omtanke.
Zhanna hyllar även den svenska skolan och dess organisation.
– Jag tror att Sverige har en jättestor erfarenhet av sådana här situationer med invandrare och jag har jobbat i gymnasium i Ukraina i över 30 år. Här i Sverige har vi underbara läromedel. Vi har böcker, bilder och spel. Det finns så mycket och av så bra kvalitét.
Samtdigt som Zhanna ber för sitt hemland och sin familj – så fortsätter hon att försöka ha kontinuerlig kontakt med de ukrainare som kommit till Sverige med barn som nu tar klivet in i den svenska skolan.
– Alla Ukrainare som kommit hit till kommunen och som jag pratat med önskar att kunna åka tillbaka så snabbt som möjligt. De är oerhört tacksamma gentemot Sverige, Ale kommun, rektorer, lärare och alla andra människor som visat sitt stöd. Men deras största önskan är att kunna åka tillbaka.
