Även jag skulle vilja, likt insändaren i Alekuriren häromveckan, skicka ett innerligt tack och en stor eloge till den som schemalagt de tillfälliga trafikljusen vid Starrkärr.
I tisdags när jag väntade vid rödljusen så föll det sig så utomordentligt väl att kontinentaldriften hade fört mig hela vägen hem till Kilanda innan det hade slagit om till grönt. Tänk vad mycket tid jag sparade på att slippa köra den sträckan själv!
Och när man står sådär och väntar i eoner, vilket från korsordbilagan till Horses & Hounds lärt mig betyder en rackarns lång tid, så får man gott om tid att reflektera över saker. Jag har, till exempel, alltid undrat hur länge en nytankad bil kan gå på tomgång innan bensinen tar slut. Om du nu har gissat på 62 timmar och 24 minuter så vet jag inte om du har rätt, då jag som laglydig medborgare aldrig skulle komma på tanken att stå på tomgång längre än en minut – lika lite som jag skulle köra mot rött ljus trots att ingen annan trafikant kan anas så långt ögat kan nå!
Nästa vecka när jag väntar på grönt ljus ska jag tackla kvantmekanikens gåtor och försöka förstå hur ett rött ljus kan befinna sig på samtliga ställen samtidigt.
Om man fick önska något så skulle det varit tacknämligt om det, när det väl blev grönt, uppehöll sig på det viset längre än 6 mikrosekunder så att man faktiskt hade en möjlighet att köra innan det åter slog om till rött – men man kan inte få allt här i livet!
Tack för ordet!
Robin
