När kommunen slår ihop förskolor under studiedagar borde det självklara vara att både barn och föräldrar känner sig trygga och välkomnade. Istället får vi ett brev som närmast ger känslan av en incheckningsprocedur på ett interneringsläger.
Listan på krav är lång, tejpade namnlappar på barnet både på bröstet och ryggen sedan som grädde på moset en utskriven namnad bild på barnet. Hur många föräldrar har ens tillgång till skrivare och fotopapper hemma? Och framför allt, varför läggs ansvaret på föräldrarna att skapa förutsättningar för trygghet istället för att personalen tar det ansvaret?
Som om det inte räckte betonas det gång på gång att personalen kommer vara ny för barnen. Inte ett ord om hur barnen ska tas emot, inga löften om att någon särskilt ansvarig kommer lära känna just ditt barn och se till att hen känner sig trygg. Bara en kylig påminnelse om att du själv måste informera om allt som kan vara viktigt och att du får räkna med att det tar extra tid vid lämning.
Tonfallet är inte det minsta inbjudande. Det låter mer som ett avskräckande meddelande än en inbjudan. Som förälder går det inte att låta bli att tänka att det här egentligen är en underförstådd uppmaning ”Om du kan, håll ditt barn hemma den dagen.”
Men barnomsorg är inte något man erbjuder på nåder. Det är en rättighet och när kommunen väl tar emot barn ska trygghet, omsorg och värme vara högsta prioritet, inte logistik och papperslappar. Att låta barn mötas av helt nya vuxna utan tydliga rutiner för trygghet är att svika både barnen och deras föräldrar.
Vi måste kunna förvänta oss mer av en kommunal förskoleverksamhet än att bli behandlade som incheckare till ett system som verkar vilja att vi väljer bort deras tjänst. Barnen förtjänar bättre. Föräldrarna förtjänar bättre. Och det borde vara en självklarhet.
Varför gör man inte som i så många andra yrkesgrupper i samhället att man delar upp alla förskolelärare i två grupper så att man kan bibehålla en acceptabel verksamhet?
Besviken förälder som förväntar sig mer
