Den bästa dagen i mitt liv var för arton år sedan när jag födde min första och enda dotter. Den värsta dagen i mitt liv var när hon inte längre fanns kvar. Hennes kropp fanns där men inte längre hon. En sådan saknad och en sådan förlust. Min dotter hade flyttat ut ur sin kropp och ersatts av ett empatilöst monster på benzo, som kallade mig allt möjligt hemskt.
Hur kunde en så vacker och ljus stund med ett nyfött barn förvandlas till en mardröm där man fruktar för både hennes liv och framtid? Jag som hade älskat henne förbehållslöst och endast velat henne det bästa. Jag hade ingen aning helt enkelt, jag visste inte hur man gjorde. Hur uppfostrar man ett barn? Vilka regler skall man sätta och när? Det var ingen självklarhet för mig. Och vad händer då? När föräldrar och samhälle inte räcker till i sin uppfostran – vad och vem ersätter dem?
Svaren på det är numera en normalitet och lika vanligt förekommande som Kamratposten när jag var liten. Föräldrar har ersatts av rakbladet i handen som skär märken i armar och ben och dövar ångesten. Små blå piller som stänger av alla känslor och tar bort din känsla för rätt och fel, vitt pulver som du delar med ett bankkort och snortar med en ihoprullad tjugolapp på resecentrum. Lustgaspatroner som fryser ned din hjärna och får dig helt bedövad, Eva och Molly som får dig att bli lyckligare än vad du själv trodde var möjligt och inte minst den oskyldiga lilla gröna plantan som är många ungdomars stora förälskelse. Gud nåde dig om du talar illa om den.
Att få tag på droger i Ale kommun är lättare än att köpa sprit. Överallt på sociala medier finns det fakenamn med aktiv försäljning till och med hemleverans vid behov. Var och varannan unge har ett gäng sådana kontakter i sitt nätverk, så när du känner dig nedstämd är det bara att ringa efter en ”kompis” – de är alltid redo att hjälpa. Att söka hjälp den konventionella vägen är pinsamt och skambelagt. Langarna är de nya coola psykologerna med stora kemikunskaper. Hur mycket du skall ta och hur du skall blanda.
Halvvuxna barn kör olovligt, gör inbrott och kommer till mamma och pappa och gråter när de blir påkomna. Föräldrar bråkar och barn dör, mammor gömmer sig bakom en glad och präktig yta, pappor skäms och säger det är andra barn – inte mitt barn. Föräldrar jämnar ut vägen, lindrar smällen och befinner sig helt plötsligt i en medberoenderelation där varje dag går ut på att leva på hoppet. Ett år, två år – fem år, när tar det slut? Hela livet passerar och den du älskar mest bryr sig mer om sin nästa holk än om sin egna mamma. Allt medan samhället och alla vuxna antingen står handfallna och maktlösa eller med huvudet djupt nere i sanden och med skygglappar uppe.
Mina hårda regler och mina straff kom många många år för sent men än har hoppet inte dött.
Jag vill att min dotter skall gå en ljus framtid till mötes, kicka ut pundaren ur sin hjärna för gott och bli den hon innerst inne är ämnad att vara. Jag vet att det finns många fler föräldrar där ute i samma situation som önskar detsamma för sina barn.
Frågan är bara vem som skall hjälpa oss?
Hjälplös förälder
