Har du hört applåderna från balkongerna? Har du kanske själv stått där och klappat?
När jag på 1980-talet jobbade några år inom hemtjänsten gick jag – ofta tillsammans med en kollega – hem till 3-4 olika äldre varje dag. Vi hann både fika, laga mat, bädda, diska och handla mat när det behövdes. Vi plockade tillochmed äpplen och kokade äppelmos emellanåt, när den äldre ville det. Detta var före ”äldre-reformen” 1992, som la allt ansvar för de äldre (både omsorg och sjukvård) på kommunerna. Lönen var inte jättehög, men den kändes helt okej – även om maken som var bilmekaniker tjänade betydligt mera. Ingen applåderade från någon balkong, men jag trivdes med jobbet.
2007 jobbade jag igen under en period i hemtjänsten, och nu fick jag ensam ta hand om de äldre människorna. Mat behövde jag inte laga längre, då den kom plastförpackad och klar för kvick uppvärmning i micron. Medan den gamle petade i den uppvärmda maten bäddade och plockade jag undan, och innan jag gick loggade jag ut med en liten manick för att det skulle synas i systemet hur många minuter jag varit hos den gamle. Det var stressigt och jag hade ofta dåligt samvete att jag inte hann sitta ner och prata. Lönen kändes som den hade krympt, jämfört med makens lön i ett mansdominerat yrke. Ingen applåderade, men det förväntade jag mig inte heller.
14 år har gått sedan dess, och upprepade gånger har hemtjänstpersonal larmat om stressiga scheman, ledsna och ensamma gamla, utslitna och sjuka arbetskamrater och ett ständigt dåligt samvete att inte kunna eller orka ge dem vård som våra gamla behöver.
14 år har gått, och vi har infört ”valfrihet” i skolan och omsorgen. Nu kan du välja om en kommunal- eller en privat-anställd ska stressa förbi dig och inte hinna lyssna på dina behov eller dina minnen. Bristen på behörig och lämplig personal växer i takt med att fler och fler blir äldre och behöver omvårdnad. Lönen och arbetsvillkoren för omsorgspersonalen är ett hån, och väldigt få unga känner sig manade att arbeta i detta viktiga yrke. Inte ens applåder lär hjälpa.
När Covid-19 drabbade hela samhället verkade många bli tagna på sängen av att många äldre inom äldreomsorgen blev smittade, sjuka och dog. Det hade man ju inte hört talas om; att många anställda inom äldreomsorgen var timanställda och ringdes in till flera olika boenden, och att de därför hjälpte till att sprida smittan. Att de stressade runt som skållade troll för att hinna med att ta hand om alla som stod på deras pressade scheman varje dag.
I Ales äldreomsorg har vi hittills sluppit den stora smittspridning som drabbat andra kommuner. Nu gäller det att vi stöttar och peppar den vårdpersonal vi har, och att vi kan locka ny behörig och kompetent personal att ta hand om våra gamla och sjuka. Och för att de ska vilja och orka fortsätta krävs god arbetsmiljö och mänskliga scheman, fler arbetskamrater och kontinuerlig fortbildning, kraftigt höjda löner och fasta anställningar.
Vänsterpartiet jobbar enträget vidare för att heltid ska bli 6 timmar/dag i vården. För några år sedan la vi en motion om att 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön ska bli norm i vården. Den röstades ner av alla andra partier med motiveringen ”Vi har inte råd”.
Vi har råd! Vi har råd att göra äldreomsorgen till ett tryggt och fint ställe för de äldre, och en trygg och fin arbetsplats för de anställda.
Det räcker inte med applåder!
Maria Bergérus
Vänsterpartiet i Ale
