Nu har det gått sex månader sedan jag fick den tråkiga och obegripliga nyheten från kommunen. Jag fick veta att, efter deras nya beslut, hade jag inte längre rätt till mina ordinarie timmars ledsagning! Detta efter ett mycket jobbigt möte med min handläggare där hennes chef deltog utan att jag hade fått någon förvarning. Från att ha haft 40 timmar i månaden, till att de lämnade mig med endast en timme, uppdelat på två halvtimmar, per vecka. Kommunen har gjort bedömningen att jag inte är socialt isolerad för att jag reser en eller två gånger per år med Synskadades Riksförbund, trots att jag resten av året sitter ensam i mitt hem. Utan ledsagare kan jag inte delta på någon aktivitet utanför min bostad, men enligt kommunen räcker det inte för att räknas som socialt isolerad. Än idag är jag så upprörd och ledsen, jag kan fortfarande inte förstå varför de gjorde denna omänskliga ändring. Jag har haft ledsagning i många år utifrån min dövblindhet, tyvärr har varken min syn eller hörsel inte blivit bättre och jag själv är inte ung längre.
Sedan fyra år tillbaka är jag också ensam efter att min man gick bort. Så länge min man levde var han mina ögon och vi var alltid tillsammans, och på sidan om hade jag också min ledsagning. Så efter denna stora förändring känner jag mig som en fånge.
Så jag undrar, var tog den svenska välfärden vägen? Och den demokrati som var en förebild för många andra länder? Ihop med denna förändring lade kommunen även till andra regler som att man inte längre får gå och handla som alla andra, utan man blir förvisad till att handla online på dem bolag som har avtal med kommunen. Om man har promenad med ledsagning en söndag, då får man inte gå in i någon affär under promenaden. Är detta demokrati? Nej, det låter mer som diktatur tycker jag.
Jag förstår inte hur politiker kan sova lugnt på nätterna när de kan skriva sådana beslut som gör att vi som har dövblindhet, synnedsättning eller andra funktionsnedsättningar inte har möjlighet att gå ut själva. Vi är beroende av ledsagare, men de tar ändå ifrån oss den hjälpen. Hoppas att det blir en förändring på denna, så omänskliga, behandling. Att kunna vara ute varje dag är en mänsklig rättighet. Jag har inte begått något brott, mitt enda brott, om jag ska kalla det så, är att jag inte kan se och inte lära mig att gå ut ensam. Ändå får jag ett straff. Jag får bara gå ut två halvtimmar i veckan, resten får jag sitta ensam hemma och tänka på hur livet inte längre är värt att leva längre.
Araceli
