NOL. Liam Espinosa vände ryggen åt döden och på sjukhuset kallades han för ”IVA-miraklet”. Nu berättar Nolbon om tiden när han kämpade för sitt liv och hur vardagen ser ut efter att ha besegrat covid-19.
– Varje dag vill jag berätta för min familj att jag älskar dem, säger han till Alekuriren.
Det är fredag och solen skiner över Nol. Liam möter upp utanför sin lägenhet, öppnar dörren och kliver in i sin musikstudio.
– Här producerar jag egenskriven musik, men det är ett tag sedan jag gjorde någonting. Jag kan inte sjunga just nu och det är jobbigt, säger han.
Andningen är ibland ansträngd när Liam pratar och på halsen sitter ett stort, vitt plåster. Han slår sig ner i sin soffa och inleder med att säga:
– Jag vill berätta vad jag har gått igenom då det förhoppningsvis kan hjälpa andra som befinner sig i samma situation. Det har varit en kamp mellan liv och död.
Allt började den 15 mars då Liam fick beskedet att han hade smittats av covid-19 och till en början var det inte värre än en vanlig influensa.
– Jag fick feber, men inte mycket mer än så. Jag kunde gå promenader ute i naturer och det kändes som att det inte skulle bli värre, säger han.
Så blev det dock inte. Elva dagar efter att Liam hade fått coronabeskedet försämrades hans hälsa drastiskt. Syresättningen var alldeles för låg och till slut larmades en ambulans till hans lägenhet.
– Jag hade svårt att andas och blev därför alldeles blå. Jag minns inte själv det här, utan min fru har berättat allt för mig.
Liam lades in på intensivvårdsavdelningen på Kungälvs sjukhus och hans tillstånd var kritiskt.
– De satte mig i respirator direkt och min syresättning låg på mellan 50 till 60 procent. En frisk person ska ha runt 94 till 100 procent. Vårdpersonalen försökte lägga mig i olika positioner, men det hjälpte inte. Mina lungor var så infekterade av covid-19 att de i stort sett hade slutat fungera, berättar han.
Läkarna ville att Liam skulle kopplas in i en så kallad ECMO, som är en modifierad hjärt- och lungmaskin.
– Jag fördes därför till Sahlgrenska i hopp om att det skulle finnas en ECMO-maskin – men dessvärre var ingen ledig.
Liams liv hängde på en skör tråd och en läkare tvingades att ringa ett jobbigt samtal till hans familj.
– Det var osäkert om jag skulle överleva natten och min syster blev så chockad att hon svimmade när läkaren berättade det. Min familj började att förbereda sig för det värsta, säger Liam.
Med ett militärflygplan förflyttades Liam till Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.
– En ECMO-maskin blev till slut tillgänglig på Sahlgrenska, men den var både för hjärta och lungor. På Karolinska fanns det en för endast lungor som passade mig bättre. Mitt tillstånd förbättrades, men det var fortsatt ett kritiskt läge. Sjukvårdspersonalen var övertygade om att min återhämtning skulle ta flera veckor, om inte månader.
Det gick betydligt snabbare än så. Blått två dagar senare vaknade Liam till familjens stora glädje och det dröjde inte länge förrän han fick återvända till Kungälvs sjukhus.
– Jag minns att en sköterska filmade mig medan jag åt en glass. När min familj fick se det hoppade alla av glädje, vilket var fantastiskt. Personalen i Kungälv hälsade mig välkommen tillbaka, men jag kom inte ihåg att jag hade varit där tidigare. Det var en extremt märklig känsla, säger han och fortsätter:
– Samma dag som jag kom tillbaka till Kungälvs sjukhus fick jag besök av min familj och det var väldigt känslosamt att se dem igen.
Liam återhämtade sig snabbt och han flyttade fram gränserna varje dag.
– Till en början orkade jag inte hålla mobilen på magen – men det blev bättre och bättre hela tiden. Efter ett tag kunde jag sätta mig upp och sedan tog jag mina första steg. Allt gick väldigt snabbt och på sjukhuset kallade de mig för ”IVA-miraklet”.
Var du någon gång orolig att din hälsa skulle försämras igen?
– Jag tänkte aldrig så. Om jag skulle kunna överleva det här krävdes det att jag var positiv. För mig fanns bara ett mål och det var att få se min familj igen.
Tisdagen den 13 april fick Liam lämna sjukhuset och återförenas med sin fru, Valentyna efter 18 dagar.
Hur var det att komma hem igen?
Svaret från Liam dröjer. Han har svårt att hålla tillbaka tårarna. Valentyna sätter sig bredvid honom i soffan och stryker handen längs hans rygg.
– Helt fantastiskt. Varje dag vill jag berätta för min familj att jag älskar dem. Det är därför jag har kämpat mig igenom allting. Utan dem hade det aldrig gått, det är jag övertygad om.
Liam medger att han fortfarande har svårt att förstå vad han har gått igenom.
– Hela min värld har vänts upp och ner. Häromdagen fick jag en panikattack när jag satt framför datorn och tänkte: ”Fan, jag dog nästan”. Jag blev kallsvettig och hade svårt att andas. Trots att jag hela tiden vill tänka positivt måste jag tillåta mig själv att vara ledsen ibland.
Hur mår du fysiskt i dag?
– Jag skakar när jag anstränger mig och jag är tvungen att hämta andan. Hittills har jag gått 5,2 kilometer som längst och jag var då tvungen att stanna tre gånger. Det känns som att det blir bättre för varje dag och det enda jag vill nu är att bli frisk så fort som möjligt.
Vilken inställning hade du till corona innan det här hände dig?
– Jag trodde inte att jag skulle drabbas så här hårt eftersom jag är 40 år och har inga underliggande sjukdomar. Om jag blev smittad skulle det vara som en vanlig influensa – men covid-19 höll till slut på att ta mitt liv.
Läs också: Vården fungerar
